Hur håller vi samman i en värld som håller på att falla sönder? Det är temat för påve Franciskus encyklika “Fratelli Tutti” som publicerades i söndags.

Påven fyller 84 år i höst, och detta blir sannolikt hans sista stora lärodokument. Precis som i miljöencyklikan “Laudato Si” riktar han sig inte bara till katoliker eller ens kristna, utan till alla människor av god vilja. Det är ett angeläget budskap om enhet, gemenskap och syskonskap i en tid av polarisering och fragmentisering.

Den kritiska udden är riktad mot det som sliter sönder vår värld: populism, rovkapitalism, självcentrerad individualism och näthat. Mänskligheten har förlorat insikten om att vi alla tillhör samma familj, menar påven. Banden mellan personer, grupper och nationer bryts. Därför lever vi i en tid präglad av nationalism, tribalism och sociala spänningar.

Franciskus är svår att passa in på de vanliga politiska skalorna. I svensk politik uppfattas den nyliberalism som delar av Centern omfamnar som raka motsatsen till Sverigedemokraternas nationalism – men påven kritiserar både dessa projekt. För nyliberalismens idé om att låta de globala marknadskrafterna regera slår lika mycket mot de svaga som nationalismens murar.

I båda fallen blir resultatet samhällen där de starka har och kan ta för sig ännu mer, medan de svaga blir utestängda och allt mer utsatta.

Politikerna tycks indragna i en dödsdans som jag tror att rätt få av dem vill dansa, men ingen lyckas ta sig ur.

—  Joel Halldorf

Mot detta ställer Franciskus en politik som börjar i de små gemenskaperna – familj, församling, grannskap, och så vidare – och som därifrån växer till att innefatta nationer, kontinenter och till sist hela mänskligheten. Visst är det sant att vi har ett särskilt ansvar för de människor som finns nära oss, men det är också sant att vi är förenade med alla människor. Om inte annat så har coronapandemin gjort oss uppmärksamma på det.

Det är märkligt hur radikal encyklikan framstår genom sin ganska traditionella betoning av solidaritet, öppenhet och värme. Det säger något om vad som hänt med det politiska samtalet de senaste åren. Så snart pandemin dämpades återvände debatten i Sverige till gamla hjulspår, bara med ökad frenesi. Under hösten har allt handlat om hårdare tag och färre migranter.

Politikerna tycks indragna i en dödsdans som jag tror att rätt få av dem vill dansa, men ingen lyckas ta sig ur.

Dagens politiska utmaningar är förvisso svåra. Men det gör det ännu viktigare med ett politiskt ledarskap som betonar solidaritet och vädjar till våra goda sidor, i stället för att peka ut minoriteter som problem och spela på vår rädsla och egoism.

Men ett sådant saknas tyvärr, och här har kyrkoledare en uppgift i det politiska samtalet. För politiken behöver ett moraliskt ledarskap – och ett sådant har ofta kommit från religionernas världar: Martin Luther King, Mahatma Gandhi med flera.

Vi behöver, som den norska artisten Ane Brun sjunger i sin nya singel, en Mose som kan leda oss genom vår tids stormande hav.

[ Påve Benedikt sjuk efter besök hos döende bror ]