20 oktober 2021

En tidning på kristen grund



Ledare

Andra minoriteter kan lära av kristna

Jeremias väg är ett alternativ till att kräva representation

Frida Park: Andra minoriteter kan lära av kristna
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.

I ett upprop “för representation och mot rasism” på Sveriges Radio kräver debattörer kartläggningar för att säkerställa att tillräckligt många anställda har annan bakgrund än svensk. Tankegången är vanlig bland dem som utgår från intersektionalitet, det vill säga etnicitet, genus, funktionshinder, klass, ålder, sexualitet och religion, som verktyg för att analysera över- och underordning.

Detta är problematiskt på flera sätt. Inte nog med att förslaget om kartläggning antagligen skulle bryta mot diverse lagar mot diskriminering – representation är ett mycket trubbigt instrument.

I Sverige har alla samma rättigheter. Oavsett om du kommer hit som invandrare eller om du föds här har du rätt till utbildning, sjukvård, hjälp med bostad med mera. Och ändå är det så många som känner sig exkluderade och menar sig inte få samma förutsättningar att skapa sig ett liv. Det är allvarligt.

Ashkan Fardost, föreläsare inom bland annat innovation, medverkade nyligen i Kvartals fredagsintervju, där han pekade på att den som från barnsben blir matad med bilden av Sverige som ett rasistiskt land kommer att tolka varje dåligt bemötande som just rasism – det blir en självuppfyllande profetia. Det betyder inte att vardagsrasism och kränkande behandling gentemot minoriteter inte är en tragisk verklighet för många. Men att bli illa bemött är inte per automatik rasism. Kassörskan, läraren eller läkaren hade kanske en dålig dag och det råkade gå ut över just dig.

På samma sätt är ett dåligt bemötande av den som är kristen inte nödvändigtvis ett uttryck för kristofobi. Men det betyder inte att kristofobi inte existerar.

Förvisso vet kristna något om hur det känns att bli kränkt utifrån fördomar. Rapporter om hur kristna elever mobbas eller utsätts för oacceptabelt bemötande från intoleranta lärare har återigen aktualiserat frågan. Och det hör, tragiskt nog, inte till ovanligheterna att framgångsrika forskare, kirurger, entreprenörer, politiker i Sverige undviker att berätta om sin kristna tro eftersom det annars kan bli ett hinder i karriären.

Kristna, inte minst frikyrkliga, har erfarenhet av att vara minoritet i en majoritetskultur där det särskiljande attributet – tro – inte räknas som en kompetens, snarare tvärtom. Det förvånar säkert en del som utifrån gammaldags klassanalys sorterar in kristna högst i maktpyramiden. Vi må ha haft ett oerhört inflytande i uppbyggandet av civilisationen men i ett av världens mest sekulariserade länder är situationen en helt annan.

Tio procent av svenskarna är kyrkobesökare och skulle, liksom andra minoritetsgrupper, kunna börja ropa på representation i styrelser, i public service, på partilistor och så vidare. Visserligen bör vi alltid protestera mot orättfärdigt bemötande och orättvisa strukturer, men kristna har valt en annan väg än krav på representation: Jeremias väg. Eller, som rabbi Jonathan Sacks säger, idén om den kreativa minoriteten.

En kreativ minoritet kan leva i en majoritetskultur vars religion och kultur inte är ens egen och ändå behålla sin egen identitet intakt medan den bidrar till samhället i stort och ber till Gud för dess bästa (Jer 29: 5-7). Även Joseph Ratzinger, innan han senare blev påve Benedikt, talade om att kristna borde se på sig själva som en kreativ minoritet med uppdrag att hjälpa Europa att återvinna det bästa i sitt arv och att tjäna mänskligheten.

Ashdan Fardost är övertygad om att den bästa möjligheten för människor i utanförskap är att få dessa att inse att Sverige inte är ett alltigenom rasistiskt land. Och kanske har han en poäng.

Minoriteter kan hantera sitt minoritetsskap på olika sätt: De kan välja att förespråka (religiös) tolerans. Eller så kan de motsätta sig sin minoritetsposition, ibland med kamp och uppror. En tredje utväg är att dra sig undan till avskärmade enklaver. Något som visserligen stärker den egna identiteten men som leder till segregation och förlust av inflytande på världen omkring. Den fjärde vägen, den som såväl Ratzinger som Sacks alltså förespråkar, innebär att bibehålla starka och goda band med världen runt omkring medan man förblir trogen sin tro och söker förändra samhället till det bättre.




Frida Park

Frida Park

Frida Park är opinionsredaktör på Dagen.

Tycker du att det här behöver läsas av fler?

QR-kod för Swish-numret. Att den kristna rösten i samhällsdebatten är viktig?
Hjälp oss att nå längre genom att swisha en valfri summa till DagenVision.
Swishnummer: 123 427 57 07 – märk din gåva DagenVision.
Vill du veta mer om DagenVision?
Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Ledare