Fredrik Wenell: Den svenska toleransen tål inte de annorlunda

Oskuldsnorm. I de två senaste programmen har P1:s Människor och tro ägnat sig åt begreppet. Vi får möta en ung flicka. På bröllopsdagen får hon sitt underliv genomsökt i jakten på en mödomshinna av två äldre kvinnor med svag syn. Hennes ben skakar när hon hör de två kvinnorna säga att de har svårt att se. Hon vet att hennes liv kan hänga på om de hittar det som inte finns.

I slutet av programmet riktas blicken mot karismatiska församlingar i Sverige. Erik Lundström, diakon i Svenska kyrkan, socionom och masterstudent vid Uppsala universitet, visar med rätta på flera områden där de karismatiska kyrkorna behöver fundera på vad man kommunicerar för sorts normer. Inte minst gällande manlighet. Men den fråga han vill undersöka förefaller riggad på förhand. Han frågar sig: “Hur bidrar pentekostal-karismatisk ecklesiologi till kristen hederskultur?” Notera att frågan inte är om utan hur. Han vet alltså redan innan han gör sin undersökning att han kommer att finna en hederskultur. Och det gör han också, en kultur där “oskuldsnormen” är stark.

När Människor och tro intervjuar honom säger han att det är problematiskt eftersom det skapar en skam och ett förtryck hos dem som är med. Det är extra allvarligt för att de som växer upp i dessa miljöer är vad han benämner “tvångsanslutna”. De har inget val eftersom det ingår i deras familj att vara med. Orsaken till att det skapar en skam är att de möter normer som tydligt avviker från majoritetens normer. Det är den avvikande uppfattningen som skapar skam, menar han.

Glidningen är förrädisk. För Människor och tro går det fort från flickor som får sina underliv undersökta till frikyrkliga miljöer med en avvikande syn på sex.

Fredrik Wenell:

—  Att majoritetens normer också upprätthålls av ett kollektiv, majoriteten, tycks inte ha förespeglat så många.

Historikern Lars Trägårdh har påpekat att den svenska toleransen är “brutalt villkorad”. Han hävdar att “den svenska statsindividualismen bejakar individens autonomi och statens roll men skapar problem för konkurrerande gemenskapsideologier”. Det är normer från ett kollektiv med gemensamma normer som avviker från majoritetens normer som anses förtryckande. Att majoritetens normer också upprätthålls av ett kollektiv, majoriteten, tycks inte ha förespeglat så många. Tänk om det inte är minoritetsuppfattningen som är förtryckande utan att det snarare är majoritetskulturen som inte har förmåga att handskas med avvikande uppfattningar?

Hur ska vi kunna skapa en fungerande integrationspolitik och en verklig tolerans för dem som avviker när majoritetskulturen inte ens kan tolerera normer som var de normala för inte så länge sedan? Eller är det kanske precis därför de upplevs förtryckande? Det är förlegade normer som “vi moderna” hade frigjort oss ifrån.

Den svenska kulturen har svårt att acceptera avvikare. Trots allt tal om mångkultur och mångfald tycks de bara fungera i den fint formulerade värdegrunden, men i verkligheten tar det tvärstopp.

Det är svårt att vara annorlunda i det toleranta Sverige.