Rektor Hamids antisemitism tyvärr alltför vanlig

De senaste dagarna har sociala och övriga medier flödat över av reaktioner på DN:s avslöjande om Hamid Zafars tidigare antisemitiska och homofoba uttalanden under pseudonym. Fördömanden har haglat, men även relativiseringar och försvar av “rektor Hamid” som han också kallas för. Vill man generalisera kan man säga att högern är djupt besviken och vänstern illa dolt skadeglad.

Rektor Hamid blev känd för omvärlden som rektor för Sjumilaskolan i Göteborg, en skola som trots usla förutsättningar lyckades vända en negativ trend i ett utanförskapsområde. Snabbt blev han inbjuden till morgonsoffor, erbjöds krönikörsplatser och uppdrag för universitet och Skolinspektion och som oberoende expert i moderaternas integrationskommitté - och som kronan på verket blev han utsedd till “Årets svensk”. I höst skulle han dessutom göra premiär i SVT:s underhållningsprogram “På spåret”.

I och med avslöjandet har han kickats ut överallt ifrån. Det är inte ett straff. Det är en konsekvens. Som alltid måste vi fråga oss hur rimligt det är att sätta ofullkomliga personer på höga piedestaler och förvänta oss perfektion. Men fallet med den fallna Hamid Zafar handlar om mer än så.

Detta är inget olycksfall i arbetet – vår moral visar sig i vad vi gör när ingen ser på.

—  Frida Park

“Äntligen någon som kan något om verkligheten och talar klarspråk”, är omdömen som tidigare yttrats om Hamid Zafar. Men klarspråk var precis vad han inte talade. Under flera år, det senaste inlägget bara för fem år sedan, uttryckte sig rektor Hamid bland annat grovt antisemitiskt via anonyma konton. Detta är inget olycksfall i arbetet – vår moral visar sig i vad vi gör när ingen ser på.

Det är ingen hemlighet att de värderingar rektor Hamid anonymt torgförde delas av alltför många från Mellanöstern. Många upprepar nu att “vi måste hålla isär judar och Israel”. Men, som Benjamin Silberstein, skribent och forskare vid Hebrew University of Jerusalem, skriver på Twitter: “att uttrycka sig hatiskt mot israeler är inte heller okej, liksom det inte skulle vara att göra det mot ‘iranier’ eller ‘kineser’ i allmänhet heller”. Detta är ett reellt problem som vi måste adressera.

Detta hade Hamid Zafar, sedd av så många som föredöme, kunnat bidra till att ändra på. Om han hade varit villig att tvätta sin anonyma byk offentligt och be om ursäkt för sina tidigare unkna värderingar och uttalanden. Han har sannerligen haft gott om chanser, varför inte i den antologi utgiven av Timbro, “Muslimer i Sverige”, som han medverkade i 2018? Om han där berättat, bett om ursäkt och gjort avbön hade hans trovärdighet knappast fått sig ens en smärre törn. Han hade snarare hyllats som en integrationshjälte. Men det gjorde han inte.

Det finns ingenting dolt som inte skall bli känt, säger bibelordet. Räkenskapens dag kom även till Hamid Zafar. Att kräva fullkomlighet av ofullkomliga människor låter sig svårligen göras. Vi får aldrig sluta tro på att människor kan förändras. Men detta förutsätter en villighet att öppet erkänna, be om förlåtelse och förbättra sig. Först då kan ett illa skadat förtroende börja återhämta sig.