Vita evangelikaler bakom Trumps starka resultat

Valet är över, men i skrivandets stund pågår ännu rösträkningen. Redan nu vet vi dock att president Donald Trump gjorde ett bättre val än vad de flesta opinionsinstitut räknade med. Det skulle inte skett om det inte var för de vita evangelikala väljarna. För trots att de första vallokalsundersökningarna visar att Trump backar något bland dessa väljare, så tillhör de fortfarande hans kärntrupper.

Enligt en undersökning från PEW Forum i oktober stöttas han av 78 procent av dem.

Motsvarande siffror bland vita protestanter i övrigt var 53 procent, medan stödet för Trump bland svarta protestanter ligger på ynka nio procent.

Situationen är märklig, för samtidigt tar stora delar av ledarskapet i den vita evangelikala rörelsen avstånd från Trump. De pastorer presidenten omger sig med kommer från allt mer obskyra delar av rörelsen. Men uppenbarligen lyssnar evangelikala väljare mer på Trump än sina egna ledare.

Denna politiska karta får konsekvenser även i Sverige, eftersom två saker präglar medierna i vårt land: Ointresse för religion och en besatthet vid amerikansk politik. Det leder till att svenska medier tar på sig amerikanska glasögon när de rapporterar från hemmaplan. Således går de på jakt efter en svensk kristen höger av amerikanskt snitt.

Men någon sådan finns inte att tala om. Runar Sögaards turné med Jimmie Åkesson var ett försök att nå en sådan skara men blev ett publikfiasko. Och de förkunnare som reser med ett SD-vänligt budskap är få och saknar förankring.

Det finns en risk att medias tendens att blåsa upp

fenomenet “kristen populism” blir en självuppfyllande profetia.

—  Joel Halldorf

[ Läs mer | Runar Sögaard: Kyrkorna har böjt sig och tillbett Löfven och company ]

Även om likheterna mellan svensk frikyrklighet och amerikansk evangelikalism är stora när det gäller teologi och spiritualitet, så förblir det politiska avståndet enormt. Detta är värt att upprepa, för det finns en risk att medias tendens att blåsa upp fenomenet “kristen populism” blir en självuppfyllande profetia. Men frikyrkornas politiska historia är en helt annan.

Under 1800-talet var väckelsen i Sverige en av de folkrörelser som kämpade för demokrati och social rättvisa. I denna kamp vände man sig mot det konservativa etablissemang som bestod av kung, adel, officerare och Svenska kyrkan. Väckelsefolket hade sin hemvist bland liberaler. I början av 1900-talet tillhörde 25 procent av riksdagens liberala ledamöter svensk frikyrklighet. Samtidigt samarbetade man vänsterut med arbetarrörelsen för att nå sina politiska mål och besegra etablissemanget.

Kampen för demokrati och mot ekonomiska orättvisor gjorde svensk frikyrklighet till en socialliberal rörelse. Den alliansen var stark och långvarig. I valet år 1956 röstade 58 procent av de frikyrkliga på Folkpartiet, och nästan 30 procent på Socialdemokraterna. Högerpartiet däremot fick knappt 10 procent av rösterna.

När Lewi Pethrus bildade KDS år 1964 rörde sig de frikyrkliga väljarna något mer högerut, även om partiet inte såg sig som ett borgerligt parti. Pethrus mål var att bromsa sekulariseringen, inte minst när det gällde familjepolitik, skola och underhållning. Men denna kulturella konservatism förenades med en ekonomiskt progressiv politik. Pethrus betonade att kritiken av socialdemokratin inte hade med deras välfärdspolitik att göra, utan enbart rörde de kulturradikala inslagen.

Opinionsundersökningar från slutet av 1900-talet visar att frikyrkliga väljare varit mer positiva till mångfald, migration, internationellt bistånd och miljön än den genomsnittliga svenska sekulära väljaren. Dessutom är man emot dödsstraff och vapenexport. Man avviker med andra ord på många punkter från amerikanska högerkristna väljare.

Detta mönster står sig än. Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen år 2006, men har hela tiden haft ett mycket lågt stöd från frikyrkliga väljare. Detta trots att SD gärna betonar att man se Sverige som ett kristet land – ett budskap som man kunde tänka sig lockar kristna väljare i världens mest sekulariserade land.

[ Läs mer | "Kyrkorna kan överbrygga polariseringen efter USA-valet" ]

Men regelbundna kyrkobesökare röstar bara hälften eller en tredjedel så ofta på SD jämfört med sekulära väljare. Statsvetaren Magnus Hagevi konstaterar i sin kommande bok “Den svenska väljaren 2018” att stödet från regelbundna gudstjänstbesökare var 5 procent – att jämföra med 26 procent bland dem som aldrig går till gudstjänst, och 18 procent bland väljarna i genomsnitt. Värderingar och framtidsvision avviker helt enkelt för mycket.

Det finns alltså skäl att vara skeptisk till dem som talar om en stark “kristen höger” i Sverige. Det avslöjar ofta en världsbild informerad av USA, snarare än en kunskap om siffror och historia i Sverige. Inget vet vad framtiden bär i sitt sköte, men i dag finns det inget fog för att tala om en kristen höger av amerikanskt snitt i Sverige.