Förhastade slutsatser om svenska kristna

Sverige är inte USA, även om vi understundom skämtsamt kallas den 51:a delstaten. Svensk kristenhet är inte amerikansk kristenhet. Även om det finns likheter är skillnaderna gigantiska.

Det ställer till det inte minst när terminologi lånas från amerikanska förhållanden och förs över till svenska. Att människor utanför kyrkorna har svårt att förstå vad som på ett teologiskt plan menas med “evangelikal” och hur det skiljer sig från “evangelisk” är inte konstigt.

Ännu mer komplicerat blir det när trosinriktning kopplas till politisk ståndpunkt. Det är ett faktum att vita evangelikaler i USA i stor utsträckning befinner sig på den politiska högerkanten och stöder den avgående presidenten Donald Trump i vått och torrt, även i hans allt mer krampaktiga uttalanden om att han i själva verket vunnit valet.

Det är en hållning som i en svensk kontext för de allra flesta förefaller obegriplig, närmast bisarr. Om allmänheten får för sig att svenska kristna, framför allt de som hör hemma i frikyrkorna, delar sina amerikanska trossyskons politiska uppfattning är risken uppenbar att fördomar sprids och förstärks. Därför är det allvarligt när religionshistorikern Tomas Poletti Lundström i Aftonbladet (16/11) proklamerar att det hela tiden funnits “en tendens till högerradikalitet i den svenska frikyrkan” som bara behövde “hitta rätt tidsanda för att få luft”.

Poletti Lundströms belägg för påståendet är minst sagt bräckliga. Han hänvisar framför allt till en ledare i Världen idag (10/11) där Carin Stenström, tidigare chefredaktör för sagda tidning och numera fristående ledarskribent, kommenterar läget i USA i termer som otvetydigt hör hemma i den fålla han vill placera stora delar av svensk frikyrklighet.

Mot Poletti Lundströms beteckning på texten som “konspirationsteoretisk” finns inget att invända. Här finns ordvändningar om “verkliga makthavare” som kommer att verka “i det fördolda” och här varnas för utvecklingen mot ett “vänstertotalitärt system” med “försvagade medborgerliga friheter”.

Men Stenströms ledare är inte, som Poletti Lundström vill få det till, representativ för svensk frikyrklighet, ja inte ens nödvändigtvis för Världen idags publicistiska linje. Till saken hör, vilket Poletti Lundström uppenbarligen inte var medveten om, att Stenström inte hör hemma i frikyrkan utan i Svenska kyrkan.

Ja, det finns personer inom svensk kristenhet, oavsett samfund, som sympatiserar med den politiska hållning många, men långtifrån alla, amerikanska vita evangelikaler intar. De dyker upp på debattplats, i sociala medier och i mejlkorgen hos Dagens ledarskribenter när vi dristat oss till att kritisera Donald Trump och trumpismen. Men de utgör inte en tongivande grupp. Olika undersökningar visar exempelvis att 90–95 procent av medlemmar i svenska frikyrkor inte röstar på SD, alltså väsentligt lägre än i samhället i övrigt. Som minoritet har de självfallet rätt att komma till tals, delta i debatten och bemötas sakligt. Risken är däremot försvinnande liten att tidsandan har gett dem så mycket luft att de får ett avgörande inflytande i kyrkorna, än mindre i politiken.