Det finns ingen kyrka av något slag som inte vill delta i arbetet samhällets bästa, men var går gränsen för att få ta del av den statliga kakan och bli välfärdsleverantör? I utredningen Idéburen välfärd, som Dagen skrev om tidigare i veckan, föreslås att så kallade idéburna organisationer ska få en mer framträdande roll i välfärden. Det handlar bland annat om hälso- och sjukvård, skola, sociala omsorgstjänster, integrationsarbete och arbetsmarknadsaktiviteter. Staten behöver helt enkelt fler som kan bidra till välfärden och då är de idéburnas organisationernas engagemang en omistlig resurs. Men statens invit riskerar att bli en honungsfälla. Bidrag kan bli till ett bedrägeri gentemot av den egna identiteten.
Robert Wuthnow visar att om valet står mellan att hålla kvar vid sin bekännelse eller vara bäst i klassen som pedagog eller i omvårdnad vinner de senare.
— Fredrik Wenell
När möjligheten ges att få vara en välfärdsleverantör är det lätt att trons centrala innehåll och praktiker får stå åt sidan. Det visar den amerikanske sociologen Robert Wuthnow i en stor amerikansk undersökning av trosbaserade organisationer. Han konstaterar att statliga regler, professionella normer och byråkratiska strukturer oftast trumfar idéer som organisationerna grundar sig på. Han visar att om valet står mellan att hålla fast vid sin bekännelse eller vara bäst i klassen som pedagog eller i omvårdnad vinner de senare. Det blir inte mindre giltigt om man på förhand uppfattar sig ifrågasatt, som ofta sker i svenska kommuner. Bidrag ges ofta i vårt samhälle bara under förutsättning att det specifikt kristna tonas ned.
[ Kyrkor kan förlora stöd till ungdomsverksamhet ]
Det finns självklart många möjligheter som de allra flesta församlingar vill ta till vara. Det blir exempelvis tydligt av det faktum att en stor majoritet av huvudmän för konfessionella friskolor har kopplingar till Pingströrelsen, Evangeliska Frikyrkan och Trosrörelsen.
Frågan är om svenska myndigheter förstår att kyrkornas tro också är deras styrka. Och vågar kyrkorna lita på det?
— Fredrik Wenell
Utredningen konstaterar inte bara att idéburna organisationer har ett stort engagemang utan också att de ofta har kreativa lösningar på komplexa samhällsproblem. Men bara under det senaste året har Dagen rapporterat om församlingar som på grund av sina religiösa övertygelser blivit ifrågasatta som leverantörer till det offentliga. Motiveringen från myndigheterna när de nekas bidrag eller samarbete är att de inte står för den svenska värdegrunden. Ibland är det svårt att komma in genom den svenska toleransens nålsöga, faktiskt nästan lika svårt som för en kamel.
[ Joakim Hagerius: En öppning för kyrkan i skolan ]
Jämför man den svenska sekulära linjen med den som till exempel Tyskland valt blir skillnaden markant. Här ställs det i stället krav på att de konfessionella skolorna verkligen ska präglas av den tro som huvudmännen har. Frågan är om svenska myndigheter förstår att kyrkornas tro också är deras styrka. Och vågar kyrkorna lita på det?
Det blir inte så mycket kvar av de kreativa lösningarna om idéerna måste skala bort. De egna idéerna väger ofta alltför lätt inför möjligheten att få vara med att bidra med något konkret och praktiskt för att göra samhället lite bättre. Anpassning sker ofta utan att man själv märker det och då finns det risk för att utförsäljningen av själen redan börjat.
