28 februari 2021

En tidning på kristen grund



Ledare

Svensken vet inte längre vad semlor har med fastan att göra

Vikten av Fastan förtas inte av corona-pandemin, tvärtom

Det har gått några år men minnet lever starkt. Scenen är en tätpackad lokalbuss i Stockholm, tidpunkten en eftermiddag i mars. Bussen passerar ett konditori som lockar med ett skyltfönster fullt av semlor. Jag hör en fråga ställas: “Mamma, varför äter vi egentligen semlor just nu?” Den som undrar är en flicka i tioårsåldern i sällskap med sin mamma och en jämnårig kompis. Jag spetsar öronen, lika nyfiken på svaret som frågeställaren. Mamman tvekar inte. Hon vet besked: “Jo, förstår du, förr i världen när folk trodde på Gud bestämde kyrkan att man ska äta semlor veckorna före påsk. Det kallas för fastan.” Och flickan kopplar direkt: “Jaha, som muslimerna då, för de har ju också något som heter fasta.”

Med knapp nöd lyckades jag bekämpa frestelsen att hålla en miniföreläsning på de minuter det tar att färdas mellan Kungsholmstorg och Fridhemsplan. Risken att bli betraktad som en beskäftig tant i övre medelåldern tog över ivern att folkbilda. Anekdoten har fått göra tjänst åtskilliga gånger som exempel på hur den svenska befolkningens faktakunskap om kristen tro vittrat ner till oigenkännlighet, med tillägget att detta också öppnar möjligheter eftersom man kan närma sig det man inte vet något om med nyfikenhet och öppet sinne, utan fördomar.

Mamman svarade: Jo, förstår du, förr i världen när folk trodde på Gud bestämde kyrkan att man ska äta semlor veckorna före påsk. Det kallas för fastan.

—  Elisabeth Sandlund

Vad skulle jag ha sagt om jag tagit till orda? Först och främst tydligt men kärleksfullt rättat till mammans missuppfattning om kopplingen mellan semlor och fettisdag å den ena sidan och de följande fyrtio dagarna plus söndagar å den andra. Kanske hade jag hunnit med att fråga om mamman eller flickorna vet varför vi firar påsk. (Jag är långtifrån säker på att svaret skulle ha haft något med Jesu död och uppståndelse att göra.) Därefter bejakat flickans helt korrekta uppgift om att också muslimerna, om än med andra förtecken men med vissa likheter, har en årlig fasteperiod.

Men sedan? Hur hade jag kunnat förklara att fastan fortfarande fyller en viktig funktion under kyrkoåret, för kristna gemenskaper och för varje enskild kristen? Att det är en möjlighet att genom att avstå från sådant som tar vår uppmärksamhet, vare sig det handlar om kroppslig eller själslig föda, komma närmare Gud? Och att fasta inte innebär att visa sig på styva linan vare sig inför Honom eller inför medmänniskorna utan sker bäst i det fördolda och när de resurser som frigörs används för att dela sitt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum och klä den som är naken (Jes 58:7)?

Bussresan hade inte räckt till. Och skulle den ha ägt rum detta år hade den behövt vara ännu längre. För det ligger nära till hands att reflektera kring den speciella situation vi befinner oss i med allt det vi fått avstå från under de gångna tolv månaderna, i samhället i stort men inte minst i kyrkorna – gemenskap med varandra, gudstjänstfirande, bönesamlingar, körövningar, pensionärsträffar, församlingsaftnar … Är det kanske just detta år snarare dags att avstå från avståendets tid? Och tvärtom tänka i de banor som branschorganisationen Sveriges bagerier och konditorier ger uttryckt för i sin reklamkampanj: “Efter en rekordlång fasta för bageribranschen närmar sig fettisdagen”?

I själva verket är det precis tvärtom. Just därför att påfrestningarna har varit så stora och inneburit ett mödosamt om än ofta framgångsrikt arbete att hitta nya vägar att fira gudstjänst och möta andliga och sociala behov, behöver svensk kristenhet, kollektivt och individuellt, en tid av reflektion, inte mindre utan mer än vanligt. Många är trötta, kanske inte fysiskt utmattade men utleda på att inget slut kan skönjas på coronapandemin. Det ljus som vi tycker oss skönja i tunneln fördunklas av återkommande nyhetsrubriker om försenade vaccinleveranser, muterade virus, risken för en tredje, kanske också en fjärde och en femte, våg. Hoppet om generösare regler för gudstjänster och andra samlingar har väckts men kan släckas lika snabbt om smittspridningskurvorna inte vänder nedåt.

De närmaste sju veckorna, från fastlagssöndagens första steg på Kärlekens väg till påskdagens jublande glädje, blir inte mindre arbetsamma. Behoven av webbsända gudstjänster, själavård på distans, mat och husrum till dem som inget har och alla andra insatser är desamma som svensk kristenhet med stor kreativitet har tagit sig an under det gångna året. Att hitta former för en coronaanpassad fastetid blir ytterligare en utmaning. Men den är inte bara värd utan nödvändig att ta sig an om vi ska orka hålla i och hålla ut.

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är ledarskribent på Dagen.

Fler artiklar från Ledare