I Sverige är det förbjudet att inneha narkotika. Den som åker fast lagförs och straffas. Handlar det om små mängder för eget bruk blir det dagsböter. Vid grövre brott väntar fängelse. Att detta var den enda tänkbara hållningen från samhällets sida var länge självklart och uppfattningen delas fortfarande av en majoritet svenskar.
I takt med att andra länder slagit in på legaliseringsvägen har allt starkare röster höjts för att svensk narkotikapolitik måste läggas om. De som hävdar att det är hög tid har inga problem att hitta stöd hos internationell expertis. Ett med kraft framfört argument är att den nuvarande linjen inte har lyckats stävja missbruket av olika slags narkotika i Sverige. Ett färskt exempel är rapporterna om ökade beslag av kokain och stigande dödsfall till följd av överdoser av det vita pulvret i takt med att marknaden växer. “Kokainet ansågs förr vara en överklassdrog, men det har börjat sprida sig i andra delar av samhället”, konstaterar Martin Petersson på Tullverket i en intervju i Dagens Nyheter.
[ Restriktiv narkotikapolitik allt mer ifrågasatt ]
När till och med grannlandet Norge börjar fundera i nya banor och planerar en lagändring så att missbrukare inte längre straffas utan i stället erbjuds vård – är det inte dags för Sverige att gå i samma riktning? Svaret är inte självklart, inte heller för dem som med kristna förtecken arbetar med att hjälpa personer som fastnat i knarkträsket. “Straffen uppfyller inte syftet, utan i stället kommer de här människorna längre bort från hjälpen,” säger Frälsningsarméns Per-Johan Fernström. LP-rörelsens Johanna Berger pläderar också för vård men är övertygad om att en legalisering skulle få fler unga att testa cannabis. Båda intervjuades nyligen i Dagen.
Narkotika är bokstavligt talat livsfarligt. Och det måste samhället fortsätta att signalera.
— Elisabeth Sandlund
De två synsätten ger en blixtbelysning av hur bilden ändras beroende på vilken synvinkel man intar. Den som redan sitter fast i missbruket behöver självfallet vård mer än utdömda dagsböter. Men för alla dem som inte är där riskerar tröskeln att nötas ner om samhället ger signalen att det inte längre handlar om ett lagbrott att testa narkotika. Det gäller även om en legalisering bara skulle gälla cannabis. Det är en drog som är farlig i sig, särskilt med den produktutveckling som skett där halten av den psykosframkallande substansen THC stadigt ökat. Och det finns också en påtaglig risk att så kallat oskyldigt cannabisbruk ledar vidare till andra ännu mer beroendeframkallande och skadliga droger.
[ Rolf Bromme: Avkriminalisera inte narkotika ]
Det råder ingen tvekan om att den svenska missbruksvården behöver ses över i grunden så att fler får tillgång till effektivare insatser för att bryta med sitt beroende. Det finns mycket att göra och många erfarenheter att hämta, inte minst från kristna organisationer. Den som på egen hand ropar på hjälp ska få snabb respons. För den som åker fast för innehav av narkotika för eget bruk är det en brottsförebyggande åtgärd att få en tydlig hänvisning till rätt vårdinstans.
Allt sådant kan och bör genomföras utan det som med en förskönande omskrivning kallas “avkriminalisering”. För att skydda alla andra, inte minst unga, finns det alla skäl att hålla fast vid den strikta svenska linjen. Narkotika är bokstavligt talat livsfarligt. Och det måste samhället fortsätta att signalera.
