En våldsspiral som måste stoppas

The Troubles, Bekymren. Så kallades, med ett understatement av klassiskt brittiskt snitt, våldsamheterna i Nordirland under andra hälften av 1900-talet som krävde tusentals människors liv och ledde till att många fler skadades. Det är inte mer än 23 år sedan långfredagsavtalet den 10 april 1998, som bekräftades i folkomröstningar någon månad senare, satte stopp för våldet.

[ Kristna i Nordirland vädjar: Låt inte våldet ta över ]

Förhoppningen var förstås att freden hade inträtt för alltid men den tycks ha kommit på skam, även om situationen har lugnat ned sig temporärt efter prins Philips bortgång och den sorgetid som utlysts i Storbritannien. De tonåringar som den senaste tiden kastat sten och satt eld på bilar tillhör en ny generation, som inte var med på den tid det begav sig men som nu för ett tragiskt arv vidare. I värsta fall kommer det att visa sig att det avtal som skänkt lugn och ro de senaste decennierna bara utgjort en ytlig fernissa. Situationen kan snabbt gå över styr så att stålgrindarna mellan protestantiska och katolska områden i Belfast åter måste tas i bruk. Att de aldrig monterats ned utan funnits i beredskap om det skulle bli nödvändigt är ett konkret bevis på hur skör situationen bedömts vara.

[ Kyrkor på Irland enas i farhågorna kring brexit ]

Ingen kommer att vinna på att historien upprepar sig genom att situationen eskalerar med ökat våld och terrordåd. Kristna ledare på ömse sidor har förenat sig i gemensamma manifestationer och bön om enhet. Det är en viktig markering till både protestanter och katoliker att hålla sig lugna och se till det som förenar, inte det som skiljer. Men faktum kvarstår: Uppfattningarna om Nordirlands långsiktiga framtid går isär. Och möjligheterna till en kompromiss är i grunden obefintliga. Linjen att Nordirland bör förenas med det katolska Irland, och därmed återigen ingå i EU, går stick i stäv med hållningen hos dem som värnar positionen som en del av Storbritannien. Här finns inget mittemellan utan bara ett antingen- eller. Det bästa som kan uppnås är ett fredligt status quo.

Brexit är bara en del av det problemkomplex som lett fram till dagens situation.

—  Elisabeth Sandlund

Nordirland var en knäckfråga under brexitförhandlingarna. Olyckskorparna som siade att det aldrig skulle sluta väl med en territorialgräns i vattnet mellan England och Nordirland tycks vara på väg att få rätt. Ändå är brexit bara en del av det problemkomplex som lett fram till dagens situation. Även utan brexit hade de grundläggande problemen funnits kvar och kunnat komma upp till ytan av någon helt annan orsak.

Den överväldigande majoriteten av befolkningen i Nordirland, vare sig de är protestanter, katoliker eller ingetdera, är helt vanliga européer som vill leva sitt liv i fred och säkerhet även om de har olika uppfattningar om vad som långsiktigt är bäst väg framåt. Det obehagliga är om militanta grupper som tror att våld är en framkomlig väg för att nå sina mål utnyttjar situationen och tar till vapen. Där är vi inte än. Men för att inte komma dit måste våldsspiralen brytas genom gemensamma ansträngningar av alla goda krafter. Och där har kyrkornas folk en viktig roll att spela.