Högre studier ska inte stryka medhårs och undvika utmaningar

En del historier som berättas är så osannolika att man kan tro att de inte är på riktigt. Som den om den välrenommerade universitetsläraren i Uppsala som för ett par år sedan fick frågan av en student hur man går till väga om man vill hitta material om ett begrepp som inte längre används därför att det anses föråldrat eller nedsättande. Läraren gjorde misstaget att i sitt svar ta ett konkret exempel, det beryktade så kallade n-ordet. Upprörda studenter anmälde henne till högre makter eftersom hon inte var, som det heter, “rasifierad”. De blev inte, som man kunde ha förväntat sig, utskrattade. Tvärtom togs deras harm på allvar och läraren kallades till ett samtal där hon fick en uppsträckning för olämpligt beteende.

Eller den om masterstudenterna i sexologi i Malmö som under en föreläsning om sexuella stereotyper blev kränkta över att läraren visade exempel på just sexuella stereotyper. I det senare fallet ingrep dock fakultetsledningen mot dem som protesterade genom att försöka störa undervisningen. Och läraren förklarade att hon såg som sin uppgift att förmedla kunskap, inte att undvika att utsätta studenterna för obehag.

[ Debatt: Universitetet ska lära ut kritiskt förhållningssätt ]

Listan på märkliga exempel kan göras längre. Det är inte konstigt att frågan om akademisk frihet kommit på tapeten, bland annat i tidskriften Axxess som just utkommit med ett temanummer. Där är utgångspunkten det brittiska försöket att lagstiftningsvägen värna yttrandefriheten inom den högre utbildningen och forskningen. Lagen ska säkerställa att en universitetslärare eller forskare får hysa och framföra åsikter som går på tvärs mot vad som för tillfället är mest gångbart utan att bli utsatt för repressalier från sina kolleger eller från studenterna.

En seminarielokal är inte ett kuddrum på förskolan

—  Elisabeth Sandlund

Åsikterna går isär om utvecklingen i Sverige har gått så långt att en liknande lagstiftning skulle vara nödvändig. Kanske finns det fortfarande möjligheter att hitta andra vägar framåt. I så fall är det viktigt att öka medvetenheten om vad högre utbildning och akademisk forskning är - och vad den inte är.

[ Han blir ny rektor på EHS ]

För det första är det en mänsklig rättighet att få utbildning men inte att studera vid universitet och högskolor. Det kan låta brutalt och nedlåtande men det är faktiskt inte en väg som passar alla. Möjligheten att studera måste självfallet stå öppen för var och en. Bakgrund och härkomst får inte spela någon roll om fallenhet, intresse och begåvning är de rätta. Men att upphöja högre teoretiska studier så att det blir det enda som räknas gör att annat som är precis lika viktigt och värdefullt, nämligen praktisk kunskap, undervärderas. Med förödande följder för just dem som man avsåg att stötta.

För det andra är en föreläsningssal eller en seminarielokal inte ett kuddrum på förskolan, för att citera DN:s ledarsida (3/4). Det är precis motsatsen, en plats där studenten ska utmanas och tvingas tänka i nya banor, få nya insikter, vända och vrida på fakta, säga emot eller hålla med, bli upprymd och upprörd. Här ska normer kläs av in på bara kroppen, nagelfars och kritiseras. Men det ska inte ske för att de ska ersättas med nya normer, som att vissa ord inte får uttalas av den som inte stämmer in på vissa kriterier eller att en viss procent av kurslitteraturen måste vara skriven av kvinnliga författare, vare sig deras texter är relevanta eller inte.

För det tredje finns det en anledning att studenter är studenter och akademiska lärare just lärare. De senare har hunnit längre på kunskapens väg. De är inte ofelbara och står inte över kritik utan bör tvärtom glädjas åt varje student som tänker självständigt och försöker sätta dem på det hala. Det är det bästa kvittot på att deras undervisning burit frukt. Men att ge studenterna mer eller mindre vetorätt när det gäller utformningen av undervisningen och makt över vad som får sägas och vad som är förbjudet är kontraproduktivt.

Det är å andra sidan inget nytt. Det starka studentinflytandet har sina rötter i 1968 års studentrevolt som till dels var en berättigad protest mot stelnade och förlegade former men som gick till överdrift. Själv minns jag med viss rörelse det upprörda massmöte i början av 1970-talet där mina medstudenter på en institution, som av barmhärtighetsskäl får vara anonym, med emfas ställde två krav. För det första måste betydligt mer av undervisningen ta upp internationella förhållanden. För det andra skulle så lite som möjligt, helst ingenting, av kurslitteraturen vara på engelska. Mitt försynta påpekande att dessa två villkor var svåra att förena togs inte väl upp.

Diskussionen om villkoren för högre undervisning och forskning är inte enbart, eller ens i första hand, av så kallat akademiskt intresse, något som bara rör en liten elit förskansad i sitt elfenbenstorn. Den är av största vikt för oss alla och för hela samhällets utveckling. Därför behöver den föras öppet och med tydlighet, med inspiration från vad som sker i andra länder men förankrad i en svensk kontext.