Trots profeterande trumpister blev inte Donald Trump omvald. För den som tror på att Gud faktiskt bryr sig om människans tillvaro här och nu är det naturligtvis inte omöjligt att Han också skulle ha något att säga om ett presidentval. Men om det inte var tydligt före valet blev det desto mer uppenbart efter, att det snarare var något annat än tilltal från himmelen som drev just dessa politiska och falska profetröster.
Visst, det ingår ofta i profetskapet att gå på tvärs med samhället. Men äkta profetia tål att och ska prövas. Att göra anspråk på att höra från Gud vem den utvalde presidenten är, lagom tills väljarna skulle avge sin röst, låter väsentligen mer likt andlig manipulation än hälsningar från ovan. Och det sorgliga med dylikt missbrukande är att det skapar förakt och sprider tvivel – talar verkligen Gud?
Det här insåg initiativtagarna till det 22 punkter långa dokument med riktlinjer för profetior, vilket Dagen skrivit om. I skrivande stund har nästan 600 kristna ledare och pastorer, många av dem välkända även i Sverige som Michael Brown och Doug Beacham, undertecknat vad som är genomarbetad klassisk teologi kring profetia.
Syftet är inte att undertrycka det profetiska, tvärtom. Och faktum är att riktlinjer kan bidra till att rädda profetiska budskap undan både dem som för egna syften missbrukar den och dem som ser på den med alltför stor skepticism. I Sverige behövs både och.
Våra nordliga breddgrader är inte på något sätt förskonade från självutnämnda profeter (alltid en varningssignal) som via sociala medier utan koppling till, och granskning av, ett församlingssammanhang bedrar intet ont anande kristna. Ofta är budskapen politiska med drag av domedag, då och då också kombinerade med kreativa konspirationsteorier. I den senare kategorin hittar vi antivaccinationsprofeter och Qanon som gärna nyttjar ett religiöst språkbruk och som nyligen etablerat sig i Europa som SvD skrivit om (8/5).
Men den stora risken för svensk kristenhet stavas snarare klentrogenhet – talar Gud, till mig? Kanske beror en del av tvivlet på en alltför snäv syn på det profetiska. Profetia kan inte begränsas till enbart ett med darr på rösten levererat och smäktande “så säger Herren”. Det kan finnas i predikan, i bönen – och inte minst i själva handlingen. På Dagens ledarsida skriver vi gärna om vikten av profetisk diakoni: att slå larm om missförhållanden, sätta fingret på orättvisor, avslöja mörker och avkläda makten – både den andliga och världsliga – men också om att ge hopp och ljus i mörkret. Även detta är profetiskt.
Därför är det välkommet med goda riktlinjer för kristenheten som bejakar profetia på ett sätt som varken förminskar eller förstorar den. Det är trots allt en större fara i att vi vänjer oss vid en kristendom utan profetiska inslag än att det då och då behöver praktiseras sund urskiljning för att avslöja de falska profeterna. Svensk kristenhet behöver mer, inte mindre, av det profetiska.
[ Niklas Piensoho: Det är inte för kyrkan vi behöver profeterna - det är för världens skull ]
