Efter några veckor med ökade spänningar och lokala våldsamheter i Jerusalem tycks den krutdurk som den heliga staden utgör vara nära att explodera efter att Hamas raketregn från Gazaremsan över betydande delar av Israel tilltagit i styrka.
Världen håller andan. Uttalanden av FN och av politiska ledare har hittills inte haft någon effekt. Signalerna från Egypten, som brukar vara den makt som förmår mäkla inte fred men väl vapenstillestånd, är allt annat än positiva. Risken finns att situationen i likhet med 2014 eskalerar ytterligare, till ännu ett Gazakrig.
[ Raketattacker och flygangrepp i upptrappad Israelkonflikt ]
Det vore ett katastrof för civilbefolkningen. Självfallet i Israel, målet för Hamas terror, men inte minst i Gaza, där makthavarna inte drar sig från att använda sina medborgare som mänskliga sköldar. Varje gång våldet trappas upp och det sköra tillståndet av frånvaro av öppen konflikt rubbas leder det till en humanitär katastrof.
Vems fel är det? Att peka finger och utnämna den ena eller den andra sidan till syndabock har knappast någon positiv effekt utan är tvärtom kontraproduktivt. Dagens situation är frukten av en rad händelser och förhållanden under lång tid, inte veckor och månader, utan år och decennier.
Människorna på Gazaremsan är offer, men det är inte de palestinska ledarna.
— Elisabeth Sandlund
Det är minst sagt märkligt att Sveriges utrikesminister Ann Linde (S) förklarar att ansvaret vilar särskilt tungt på Israel. Ja, Israel är en demokrati och har därmed med rätta världens ögon på sig. Mycket finns att nagelfara och ifrågasätta. Har polisen i Jerusalem använt överdrivet våld? Är lagstiftningen om rätten att återkräva fastigheter som palestinier har bott i sedan 1948 rättvis och rimlig?
Men Hamas är en terrorklassad organisation och borde granskas ännu mer hårdhänt. Människorna på Gazaremsan är offer, men det är inte de palestinska ledarna. Inte de som beordrar raketattackerna, som tvingar barn och vuxna ner i skyddsrummen, och inte politbyråmedlemmen Fathi Hammad som i ett videoklipp uppmanar palestinierna i Jerusalem att köpa var sin kniv för fem shekel (12,50 svenska kronor) och skära halsen av judarna. Det är ett obehagligt eko från händelser under tidigare skeden och väcker oro om ytterligare en intifada, där ingen går säker för attacker som inga raketvarningssystem i världen kan fånga upp.
Som om det inte vore nog med våldsamheterna befinner sig Israel samtidigt i ännu en inrikespolitisk kris, som i sin tur påverkar agerandet gentemot palestinierna. Premiärminister Netanyahu utmanas av en brokig koalition bestående av allt från ett litet islamistiskt parti till ultraortodoxa som försöker knuffa honom ur den sadel som han lyckats hålla sig fast i längre än någon trott. Misslyckas detta kan det leda till ännu ett i raden av nyval.
[ Palestina skjuter upp demokratiska val, skyller på Israel ]
Också på den palestinska sidan finns interna aspekter. Nyligen meddelade Al-Fatahs ledare president Mahmoud Abbas att de val som skulle ha hållits efter en paus på mer än 15 år skjutits på framtiden. Abbas försök att skylla på israelerna klingar föga trovärdiga.
Det säger något om opinionsläget i Sverige att detta i stort sett passerat med en axelryckning medan Israels göranden och låtanden ständigt granskas kritiskt. Det är ingen slump att när Mellanösternexperten Bitte Hammargren i Aktuellt i måndags pekade på de inställda palestinska valen så fick hon inga följdfrågor. I stället förde reportern omedelbart över samtalet på den inrikespolitiska situationen i Israel.
Det gigantiska demokratiska underskottet i det Palestina som Sverige i förtid erkänt som stat viftas bort alltför enkelt. Och därför blir det extra utmanande när utrikesministern väljer att ta Israel hårdast i örat.
