I dag publicerar Dagen intervjuer med fem ungdomar från olika frikyrkliga rörelser som på olika sätt varit eller är ledare. En sak är klar: Ungdomar vill göra skillnad. De vill se kyrkor som engagerar sig i samhället och inte stänger in sig eller bara ser om sitt eget hus. Det ligger mycket hopp och framtidstro i de rösterna.

[ Dokument: De formar framtidens frikyrka ]

Den passion och övertygelse som ungdomar kännetecknas av är ofta något vuxna ser och avundas. Det kan handla om allt från engagemang i klimatfrågor eller rättvisefrågor, viljan att sjunga lovsång långt in på natten eller arrangera stora event. De har ofta ett slags inneboende känslighet för samhällstrender och går före i förändringar. Det ligger mycket i det och det är därför värt att lyssna på och ge utrymme för ungdomarnas engagemang. Men det finns också en risk i att låta sökandet efter personlig mening bli det som vägleder de förändringar som sker i kyrkorna.

Om allt engagemang läggs på att lyssna inåt är risken att människan dras åt fel håll.

—  Fredrik Wenell

Risken består i att låta den längtan bli vägledande eftersom den så lätt blir flyktig. Utmaningarna uppstår när den ungdomliga längtan inte riktigt räcker till för långsiktiga engagemang. Vi vet i dag att nästan alla folkrörelser kämpar för att få människor att engagera sig i gemensamma angelägenheter. Det verkar helt enkelt som om längtan alltför lätt byter riktning och engagemanget över tid uppfattas stå i vägen för det individuella skapandet av mening. Det är därför nödvändigt att den inre kompassen formas så att den personliga drivkraften blir mer stabil och varaktig. Unga och äldre behöver därför kroka arm och låta sig formas av varandra.

Det är inget okänt problem för kyrkorna att den inre längtan kan leda åt fel håll. Redan kyrkofadern Augustinus, som levde i slutet på 300-talet och början på 400-talet, beskrev att människans längtan hade blivit felvänd som en konsekvens av synden. Vi dyrkar det skapade i stället för skaparen. Martin Luther talar om det som att människan har blivit inkrökt i sig själv. Det egna livsprojektet tar helt enkelt lätt överhanden. Om allt engagemang läggs på att lyssna inåt är risken med andra ord att människan dras åt fel håll.

[ Rapport: Över hälften av frikyrkliga ungdomar lämnar tron ]

Ungdomar är speciellt utsatta för en flyktig längtan eftersom de befinner sig i en tid när de håller på att hitta riktningen i livet och den personliga längtan ofta är oerhört stark. Och det är under ungdomen som stabila vuxna behövs som mest. Förebilder vars längtan har formats så att kompassen pekar stadigt i rätt riktning.

Unga uppfattade att tron framförallt handlade om att vara snäll och må bra.

—  Fredrik Wenell

Det är däremot inte självklart att alla vuxna alltid är så lämpliga vägledare som skulle önskas. I en stor landsomfattande amerikansk undersökning som leddes av sociologen Christian Smith upptäckte han att ungdomar uppfattade att tron, oberoende av vilken kyrka de tillhörde, framför allt handlade om att vara snäll och må bra. Och det var precis vad vuxengenerationen hade lärt ungdomarna att tron handlade om. Tron hade med moralen och måendet att göra. Gud sågs mer som en stöttande och bekräftande kraft i det egna livsprojektet men också som en figur någonstans långt borta.

[ Fredrik Wenell: Så hjälper vi barn och ungdomar att behålla tron ]

Det är inte alls vad ungdomarna som Dagen pratat med vill att tron skulle innebära. För dem är det viktigt att tron är på riktigt och meningsfull i det vardagliga livet både för dem själva och andra. De säger visserligen att subjektiva erfarenheter är helt avgörande men dessa behöver alltid få konkreta uttryck i det vardagliga livet. De vill vara en del av rörelser, men samtidigt lever de i ett samhälle som premierar individens val där var och en måste uppmanas att själva skapa sin egen personliga mening. Det kan lätt bli så att det främst blir något mellan den enskilde och Gud.

Det är därför som kyrkorna inte kan överlämna de unga åt deras egen längtan. De vuxna behöver gå före och visa vägen. Men då måste ledarna ställa sig frågan: Vad innebär tron för de vuxna i kyrkorna? Vilken skillnad gör Jesus i kyrkans liv? Finns det tillräckligt med självförtroende att gå före och visa vägen?

[ Tyskt trendbrott: Unga under 30 tror mest på Gud ]

Kyrkorna måste våga lita på att i den skapelsegivna längtan som Gud lagt ner i oss ligger den stora möjligheten både för unga och äldre. Men vi måste också inse att människans inre drivkraft alltid behöver formas. Och det är en uppgift som är alldeles för viktig att bara överlåtas till den enskilda troende.

De gemensamma handlingar som kyrkan förfogat över i årtusenden håller fortfarande. Det handlar om så vanliga saker som bön, bibelläsning, andliga samtal, pilgrimsvandringar, lovsång, fasta och diakoni. I och genom dessa formas den längtan som leder oss i rätt riktning. Det är nu som morgondagens ledare formas i kyrkorna och det görs bäst genom att vuxna och ungdomar tillsammans leder kyrkan redan i dag.

[ Gunnar Swahn: Ungdomar lämnar församlingen inte nödvändigtvis tron ]