Tanken på dödshjälp får läkarkåren att tveka

Fyra av tio svenska läkare stöder tanken på att dödshjälp skulle bli tillåtet i Sverige, enligt en färsk undersökning från Läkarförbundet. Hälften av dem, 20 procent av de svarande, är beredda att acceptera också den metod som innebär att läkaren administrerar det dödliga medlet, medan återstoden drar gränsen vid Oregonmodellen, där doktorn skriver ut piller som patienten själv intar.

40 procent, är det mycket eller litet? Ja, det beror på vad man jämför med. I förhållande till uppfattningen hos svenska folket i allmänhet är det en betydligt lägre andel. Jämfört med en tidigare likartad undersökning, som presenterades 2008, har andelen positiva läkare ökat något, men knappast dramatiskt. Precis som då visar det sig att de doktorer som oftast kommer i kontakt med patienter i livets slutskede är mindre positivt inställda än kolleger med mindre erfarenhet av sådan vård.

[ Elisabeth Sandlund: Därför ställde jag upp på SVT-samtalet om dödshjälp ]

Mest slående är kanske att så mycket som en fjärdedel av de läkare som har svarat på enkäten säger att de inte vet om de är för eller emot dödshjälp. Att också den medicinska professionen, som har större insikt än människor i gemen, tvekar visar vilken svår fråga det handlar om. Och hur olyckligt det är både med tvärsäkra påståenden om att den ena hållningen – eller den andra – är självklar och med demonisering av motparten.

Det finns inte någon anledning att riskera alla de negativa följder som dödshjälp har visat sig få på andra håll i världen

—  Elisabeth Sandlund

Det finns starka teologiskt grundade skäl mot dödshjälp, som John Sjögren presenterar på ett föredömligt sätt i sin text på Dagens kultursida. Men det går också att argumentera på ett mer praktiskt plan.

Den som förespråkar dödshjälp lägger stor vikt vid den enskilda patientens rätt till självbestämmande och hävdar att det är inhumant att låta människor i livets slutskede lida av svåra plågor, vare sig de är fysiska eller psykiska. Precis det kan uppnås utan dödliga injektioner eller giftpiller. Svensk lagstiftning ger individen mycket stora möjligheter att påverka den vård som ges, exempelvis att välja bort återupplivning vid hjärtstopp eller tacka nej till åtgärder som förlänger livet utan att bota sjukdomen. Och med en allt mer förfinad palliativ vård – som förvisso behöver byggas ut och säkerställas över hela landet – hör det till ovanligheten att smärtor inte kan lindras så att de blir uthärdliga.

[ Fler sa nej till dödshjälp när de fick fördjupad kunskap ]

Det innebär att det inte finns någon anledning att riskera alla de negativa följder som dödshjälp har visat sig få på andra håll i världen. Förespråkarna fnyser åt begreppet “det sluttande planet”. Men det är en realitet, framför allt i länder som Holland och Belgien, där den handgripliga uppgiften att avsluta patientens liv åligger läkarna, men även där den mer indirekta Oregonmodellen tillämpas.

Det är ett talande faktum att alla läkare som uppger att de anser att dödshjälp bör tillåtas inte är beredda att själv utföra den. Och att inte lika många som är positiva till dödshjälp anser att den är förenlig med läkaretiken. När det kommer till kritan, när sprutan ska sättas i venen eller pillerburken räckas över, skyggar fortfarande en majoritet av läkarkåren.