Lojalitet är inte allt i politiken

Två riksdagsledamöter, Kristdemokraternas Lars Adaktusson och Liberalernas Nina Lundström, har fått diskussionsvågorna att svalla högt. Båda har utmanat kravet på lojalitet i respektive parti, Adaktusson genom att kritisera sin partiledare och lyfta fram bristen på öppenhet i KD och Lundström genom att avvika från partilinjen i statsministeromröstningen.

En likhet mellan de två är att de redan tidigare meddelat att de inte ställer upp som kandidater i riksdagsvalet nästa höst, men att de fullgör sina uppdrag under innevarande mandatperiod. Och båda inser rimligen att deras agerande har ett pris, som de uppenbarligen anser värt att betala.

Lojalitet är självfallet en viktig egenskap bland andra för den som fått väljarnas förtroende.

—  Elisabeth Sandlund

Måste man inte vara lojal som företrädare för ett politiskt parti? Nja. Lojalitet är självfallet en viktig egenskap bland andra för den som fått väljarnas förtroende. De har lagt sin röst på ett politiskt program men också, åtminstone i princip, på en person som de litar på. När omständigheterna ändras under mandatperiodens gång är det knappast att svika sina väljare om en politiker följer sitt samvete, även om det innebär att han eller hon hamnar på kollisionskurs med partiet.

[ Lars Adaktusson: Jag känner en oro för partiet ]

När det handlar om kontroversiella frågor, där såväl partiföreträdare som väljare är kluvna, kan det till och med vara en fördel för partiet som helhet att det finns personer som öppet står för att de tillhör den minoritet som förlorat de interna omröstningarna. Liberalerna behöver som bekant varje röst de kan få om de ska kunna hålla sig kvar i riksdagen. Kanske får de anledning att tacka frondören för att hon räddade kvar en och annan som inte hängt med i Nyamko Sabunis svängar?

I Lars Adaktussons fall är sakfrågorna inte oviktiga, framför allt partiledaren Ebba Buschs hantering av förtalsmålet i samband med den husaffär som ännu inte fått sitt rättsliga avgörande. Men det han framför allt vill sätta fingret på ligger på ett djupare och ännu väsentligare plan – avsaknaden av en “levande och modig” intern debatt som han menar riskerar att leda till en osund partikultur. Detta i ett läge när KD ändrat hållning i flera tidigare hjärtefrågor.

Att kolleger i riksdagsgruppen omedelbart skyndat till partiledarens försvar är inget att förvånas över. Tvärtom måste Adaktussons synpunkter tas på allvar. Det är knappast rättvist att karaktärisera hans agerande som illojalt. Snarare vill han markera lojalitet mot KD:s tradition, inte bara sakpolitiskt utan också som ett parti där åsikter får stötas och blötas. Han är inte ensam om sin uppfattning, och det är slående att de kristdemokrater, inte minst på lokal nivå, som i enskilda samtal uttrycker sin oro för partiets framtid duckar inför att gå ut offentligt.

[ Mats Odell vill överbrygga motsättningar inom KD ]

Det är i sig ett tecken på att takhöjden sänkts i ett parti där det för knappt tio år sedan rasade en öppen ledarstrid när Göran Hägglund utmanades av Mats Odell. Och den minnesgode kommer ihåg att den som stred vid Odells sida var ingen mindre än Ebba Busch, som inte skrädde orden när hon kritiserade den som kom att bli hennes företrädare.