24 oktober 2021

En tidning på kristen grund



Ledare

Hoppets ljus i förtryckets Kuba

Demokratins förespråkare har sått så att andra nu får skörda

Människor samlade i Havanna, Kuba, för att protestera mot regimen. Infälld bild på Birger Thureson.
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.

Ur en sådan vrede växer hoppet om att demokratin ska segra. Så går min tanke när jag ser de omskakande bilderna från Kuba – och minns hur jag den 22 januari 2000 satt i ett möte i Havanna, där en handfull dissidenter planerade för det som skulle komma efter vredens dag.

Friheten. Demokratin.

Något sådant som skedde den 11 juli 2021 har nog inte hänt sedan revolutionen 1959, när folket under Fidel Castros ledning gjorde revolt mot Batistas diktatur. Starka protester har ibland förekommit i Havanna, men snabbt slagits ned. Men nu, över hela landet. Och med en sådan kraft.

När jag den där januaridagen för över 21 år sedan lyssnade till företrädare för liberaler, socialdemokrater, kristdemokrater – alla små illegala partigrupper – och den oberoende fackföreningsrörelsen, så blev jag starkt berörd. Det visar mina noggranna anteckningar från resan.

Inför det ibero-amerikanska toppmötet i Havanna 1999 hade oppositionen ritat en karta över dialogens väg mot en kubansk demokrati. Ett program som blev mycket uppmärksammat av gästande statsmän och medier.

Någon reaktion kom dock inte från Kubas regering. Nu satt demokratiförespråkarna i en privatbostad och diskuterade formuleringarna i ett brev till den högsta politiska makten. Vände och vred på formuleringarna i timmar. Betonade igen sin önskan om dialog. Allt var, i mina ögon, mycket vackert.

Svaret? Repressalier. Trakasserier. Och så, 2003, massarresteringar när 75 demokratiaktivister dömdes till mycket långa fängelsestraff. Ett slag som var tänkt att för all framtid krossa oppositionen. Vilket det inte gjorde, även om den starkt försvagades.

Men den senaste tidens missnöje över sakernas tillstånd (djup fattigdom, varubrist, medicinbrist, tafflig hantering av pandemin, orättvisor, ofrihet med mera) har väckt nya röster till liv. Entreprenörer, kulturarbete och andra medborgare – inte enbart dem vi vanligen kallar dissidenter – åberopar den nya grundlagen från 2019, som anger att de mänskliga rättigheterna är universella och okränkbara. Och kravet på befrielse från kommunismens ok skallar högt och förvånansvärt oblygt, med tanke på att trakasserier brukar komma som brev på posten när avvikande meningar uttrycks.

Hur ska då detta sluta?

I april i år ändades revolutionsledarnas era när Raúl Castro lämnade makten över kommunistpartiet. En yngre generation tog vid. Men starten blev svår i en tid av ekonomisk förvirring, som uppstått när beslutade reformer inte givit önskat resultat.

I februari i år skrev journalisten och experten på Latinamerika Lars Palmgren en artikel för Utrikespolitiska institutets magasin, där han menade att maktens arvtagare i Kuba kan få det tufft, när de inte som företrädarna kan luta sig mot den episka berättelsen om revolutionens seger. Men en sak har de i alla fall lärt sig av föregångarna, nämligen att skylla allt på USA.

Bakom revolten som blossade upp för några dagar sedan ligger stormaktsgrannen, hävdar nu president Miguel Díaz-Canel, som uppmanat alla kommunister att gå ut på gatorna och slå tillbaka mot de oppositionella. Som om det skulle behövas, när militären kommenderats ut och internet och mobilnätet släckts ned.

Efter att jag kommit hem från en andra kubansk resa i början av september 2000, då jag tillsammans med två svenska kolleger suttit arresterad och förhörd av säkerhetspolisen i tre dygn, bildades lobbyorganisationen “Skandinaviska kommittén Nobelpriset till Oswaldo Payá”. Jag blev dess ordförande.

Även om kommunistregimen än en gång lyckas dra ner rullgardinen kommer hoppets ljus att lysa fram i springorna

—  Birger Thureson

Payá var en framstående kristdemokratisk demokratiförespråkare på Kuba, som fått Europaparlamentets Sacharovpris för sin kamp. Han nominerades till fredspriset, men fick det aldrig. Men han sände ett tack till vår kommittés årsmöte 2005, där han skrev: “Främjandet av dialog är vår främsta uppgift i dag – mellan folk och samhällen med olika historia, från olika religioner och kulturer, liksom inom varje folk, samhälle och familj.” Han dog senare under oklara omständigheter i en bilolycka. Den kristdemokratiske riksdagsledamoten Jakob Forssmed, starkt engagerad i Kubafrågan, sa i sitt minnestal om Oswaldo Payá: “Han fick så. Andra kommer att skörda.”

Vad som än händer de närmaste dagarna och veckorna i Kuba tror jag ändå att detta ska besannas. Det som Payá och andra hjältemodiga demokratiförespråkare har sått ska ge skörd. Förr eller senare.

Så även om kommunistregimen än en gång lyckas dra ner rullgardinen kommer hoppets ljus att lysa fram i springorna. Frågan är hur vi kan få det att lysa ännu klarare.

Tycker du att det här behöver läsas av fler?

QR-kod för Swish-numret. Att den kristna rösten i samhällsdebatten är viktig?
Hjälp oss att nå längre genom att swisha en valfri summa till DagenVision.
Swishnummer: 123 427 57 07 – märk din gåva DagenVision.
Vill du veta mer om DagenVision?
Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Ledare

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar