Kyrkan är inte en institution för ceremonier

En präst i den norska kyrkan har genomfört en specialutformad ceremoni där en person som genomgått könsbyte fått sin nya identitet bekräftad genom en kyrklig välsignelsehandling. Införandet av en sådan ceremoni kan uppfattas som en logisk följd av den roll som de nordiska folkkyrkorna länge har haft. Det vill säga som del i sina länders nationsbygge. Den kristna tron har på så sätt varit viktig för den nationella kultur som formats. De behöver därför följa med i de förändringar som sker i samhället, annars är risken att de inte längre kommer ha samma funktion.

[ Norska kyrkan genomförde transvälsignelse ]

Men ligger det verkligen i kyrkornas intresse att vara de nordiska kulturernas sammanhållande kitt? Är inte kyrkans primära uppgift att vara en plats där människor möter Gud i sakramenten och Ordets förkunnelse?

Personer som upplever att de lever i fel kropp är en mycket utsatt grupp som behöver stöd även från kyrkligt håll. Det finns all anledning att hitta former för att bekräfta dessa personers identitet, men det är långt ifrån självklart att det bör ske genom en ritual som i mångt och mycket liknar en gudstjänst.

Det är ingen tvekan om att de ceremonier som i dag erbjuds av kyrkorna är till nytta och efterfrågade, men det är inte självklart att kunden alltid har rätt.

—  Fredrik Wenell

Den norskkyrkliga ceremonin kopplar ihop bytet av kön med ett namn. Det ligger nära den folkliga uppfattningen om vad dopet handlar om, det vill säga en namngivningsceremoni eller en fin familjetradition för att välkomna en ny familjemedlem. Det är delvis också så dopet framställs på Svenska kyrkans hemsida. Där beskrivs inte dopet som att få en ny identitet “i Kristus”.

[ Anna Sophia Bonde: Jesu dop är för vår skull ]

En vigsel och ett dop är exempel på sådana handlingar som brukar benämnas passageriter. Det vill säga ceremonier för att befästa och ge en meningsfull ram till förändringar i livets olika skeden. Att kyrkorna i allmänhet blivit viktiga institutioner för att bekräfta sådana skeenden är inte enbart ett problem. Det är viktigt och bra att kyrkorna är en del av människors avgörande stunder i livet. Men om kyrkan endast blir en plats dit man söker sig i samband med övergångsriter är risken påtagligt att kyrkan töms på teologiskt innehåll och reduceras till ett instrument för att bekräfta individers förändringar i livet.

Den norskkyrkliga ceremonin sätter med andra ord fingret på att de skandinaviska kyrkorna står inför ett val. Är vägen framåt att vara institutioner för passageriter som människor går igenom?

[ "Kyrkans ceremonier har blivit för aktivistiska" ]

Det är ingen tvekan om att många av de ceremonier som kyrkorna utför är till nytta och efterfrågade, men det är inte självklart att kunden alltid har rätt. Ibland behöver kyrkorna därför stanna upp och lyssna på den tradition man tagit emot och är kallade att föra vidare. Det är inte självklart att den rätta vägen framåt är den som ligger närmast till hands.

De ritualer och ceremonier som kyrkorna utför påverkar teologin och risken är att nya, snabbt införda handlingar långsamt förändrar kyrkorna på ett sätt som inte kunde förutses eller är önskvärt. Därför måste samtalen vara levande om vad nya ritualer innebär för den tro som kommer att lämnas över till nästa generation.