Demokratin sätts på prov i Tunisien

För tio år sedan blåste frihetens och demokratins vindar genom Nordafrikas och Mellanösterns länder. Den arabiska våren gav hopp till människorna där – och till hela det internationella samfundet – om att diktaturernas tid var förbi, att det var dags för en ny era med helt andra förtecken. Processen startade i december 2010 i Tunisien, när gatuförsäljaren Mohammed Bouazizi brände sig själv till döds i protest mot att de lokala myndigheterna återigen hade konfiskerat hans varor. Protester blossade upp i hela landet och spred sig till nation efter nation. Makthavare avgick, regeringar föll, val utlystes.

Vi vet hur det gick. Våren övergick snabbt i höst. Bakslag följde på bakslag. I land efter land skedde en återgång till ett liknande läge som rått före proteströrelserna, på vissa håll blev situationen ännu värre. Inbördeskriget i Syrien, som drivit miljontals människor på flykt, är ett skräckexempel, sönderfallet i Libyen ett annat.

[ Fler migranter i coronakrisens spår ]

Mest framgångsrik blev proteströrelsen i det land där den startade. Jasminrevolutionen nådde sitt mål. Tunisien fick en ny konstitution och allmänna val hölls. Efter att president Kaïs Saied i söndags kväll meddelade att han avskedat premiärminister Hichem Mechichi, som tillträdde för ett år sedan, och beslutat hålla parlamentet stängt i trettio dagar väcks helt naturligt farhågor om att demokratins saga är all även i Tunisien.

“Dumheter”, sa presidenten, och hävdade att han inte har gjort något annat än agerat i enlighet med konstitutionen eftersom regeringen visat att den inte kan hantera det folkliga missnöjet, där anklagelser om korruption blandas med upprördhet över en ekonomi på bottennivå, delvis till följd av coronapandemin.

“Statskupp”, sa företrädare för Mechichis parti Ennahda, som karaktäriseras som ett moderat islamistparti och var förbjudet före 2011, men därefter har dominerat den inrikespolitiska scenen.

Ord stod mot ord. Folkmassa stod mot folkmassa på Tunis gator. Presidenten hyllades för sitt kraftfulla ingripande, medan motdemonstranterna protesterade mot hans åtgärder.

Det finns all anledning för omvärlden att ge sitt stöd.

—  Elisabeth Sandlund

Situationen är oviss – men inte hopplös. På tisdagen förklarade Mechichi att han kommer att överlämna makten till den som presidenten utser till hans efterträdare. Hans parti ändrade tonläget från att uppmana till protester till att i stället vädja till alla tunisier om “solidaritet, synergi och enighet”. Samtidigt ställdes kravet på presidenten att han utlyser nyval.

[ Tydlig koppling mellan demokrati och religionsfrihet ]

Kanske lyssnar Saied. Kanske hör han också uppmaningarna från USA:s utrikesminister Antony Blinken, som utlovar ekonomiskt stöd och hjälp i kampen mot covid-19, och från EU:s utrikeschef Josep Borrell. I så fall kan det innebära inte bara att ordningen återställs utan också att den sköra tunisiska demokratin går stärkt ur krisen när hållfastheten i landets konstitution testats på allvar. Det finns all anledning för omvärlden att ge sitt stöd. För Tunisiens skull, men också i hopp om en demokratisk utveckling, förr eller senare, på andra håll i arabvärlden.