28 oktober 2021

En tidning på kristen grund



Ledare

Equmeniakyrkans ödesfråga: Hitta gemensam identitet

Fredrik Wenell: Ett nytt kapitel i frikyrkornas historia behöver skrivas

Fredrik Wenells ledare om Equmeniakyrkan.
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.

Det är nu tio år sedan Equmeniakyrkan bildades. Och det firas stort i samband med den digitala kyrkokonferensen som hålls den här veckan. Equmeniakyrkan har lyckats forma ett frikyrkligt samfund med stor ekumenisk bredd som härbärgerar många olika strömningar. Men det är långt ifrån färdigbyggt. Vad formas den gemensamma identiteten av på lång sikt?

Många tror felaktigt att de frikyrkliga rörelsernas identitet främst var negativ – frihet från stat. Men rörelserna förstod sig själva teologiskt, inte sociologiskt. Friheten från stat kom snarare som en bieffekt av gemensamma teologiska övertygelser med tydlig koppling till specifika handlingar som väckelsemötet och personlig omvändelse.

Det har hunnit hända mycket sedan rörelserna växte fram. En av de största kulturella förändringarna sedan 1800-talets väckelsetider är tyngdpunktsförskjutningen från kollektiv till individ. Personlig omvändelse ledde till medlemskap i ett nytt kollektiv, men har i dag ersatts av “Gud som jag själv förstår hen”. Den förändringen har frikyrkan både varit pådrivande i och påverkats av. Att vara frikyrka nu är därför något annat än det var då.

Ingen folkrörelse kan hoppa ur det kulturella akvarium som vi simmar i.

—  Fredrik Wenell

På grund av en större betoning på individen förändras hela tiden det som håller samman rörelserna. Ingen folkrörelse kan hoppa ur det kulturella akvarium som vi simmar i, utan den personliga lojaliteten hamnar hos det kollektiv vi själva finner mest resonans i. Det betyder att vi ofta är mer lojala mot projekt än mot långsiktiga verksamheter. Få av oss förväntar oss en guldklocka.

Det är genom dessa kulturella förskjutningar som man kan förstå de diskussioner som uppstått på grund av motionen till Equmeniakyrkans kyrkokonferens: “Att inkludera hbtq-personer”. Förslaget i motionen går ut på att det ska bli obligatoriskt för alla församlingar i samfundet att viga samkönade par. Kyrkan kan inte längre vara diskriminerande, menar de. Enligt dem handlar det inte om bibelsyn utan om människosyn.

I kontrast till dem finns andra grupper inom samma kyrka som menar att det är svårt att se hur en kristen människosyn inte måste komma ur Bibeln. Den fråga som uppstår är varför någon av grupperna ska låta sig övertygas av den andra om de inte ens är överens om vad grunden är för att enas om en gemensam människosyn. Det blir inte mindre komplicerat om kampen också handlar om “människors lika värde”. Betyder det att det att någon av dem menar att inte alla är lika mycket värda? Oaktat själva sakfrågan som motionen diskuterar är samtalet mellan de två positionerna intressant eftersom spörsmålet om vad som är Equmeniakyrkans gemensamma identitet ställs på sin spets.

Nu är det inte bara i Equmeniakyrkan som den här sortens kamper utspelas – stridslinjen går rakt igenom alla samfund och inte ens bara de frikyrkliga. Vilka är de gemensamma identitetsbärande övertygelser som de flesta är överens om inom samfunden? Visst finns det både visionsdokument, bekännelseskrifter och hänvisning till mänskliga rättigheter, men alla dessa tolkas precis som Bibeln på en mängd olika punkter. Är inte organisationer och nätverk som New Wine, EKHO och Svenska evangeliska alliansen tecken på just detta?

Kanske är det så att de allra flesta kyrkomedlemmar inte längre samlas kring övertygelser utan snarare runt personliga smakpreferenser – vissa gillar mer liturgiska gudstjänster, andra moderna och ytterligare andra läsarsånger och psalmer. På detta område märks förskjutning från kollektiv till individ. Vi är främst trogna den personliga stil vi vill associeras med.

Teologen Sune Fahlgren menar i en Dagenartikel (16/11-2020) att det är dags för fotfolket att ta för sig. Han vill komma bort från centralt styrda samfund till fler initiativ tagna av vanliga församlingsmedlemmar. Det är bra och kommer med stor säkerhet göra stor skillnad lokalt, men hur hjälper det samfunden som nationella organisationer att finna en gemensam identitet?

Frågan är vilken grund och vilka övertygelser som gör att Equmeniaförsamlingarna i Gnosjö, Stockholm, Malmö och Vilhelmina utgör ett samfund med gemensam identitet i dag? Vid närmare eftertanke, är det inte de gemensamma arrangemangen och organisationen, inte minst missionsåtaganden, som håller ihop dem i dag? Det är nog så viktigt och bra, och just nu tycks det vara tillräckligt, men kommer det att hålla i ytterligare 170 år? Nästa kapitel behöver skrivas i frikyrkornas historia. Kanske kommer det handla om nya identitetsbärande handlingar på det sätt som väckelsemötet var förr.

Fredrik Wenell

Fredrik Wenell

Fredrik Wenell är ledarskribent på Dagen sedan hösten 2020.

Tycker du att det här behöver läsas av fler?

QR-kod för Swish-numret. Att den kristna rösten i samhällsdebatten är viktig?
Hjälp oss att nå längre genom att swisha en valfri summa till DagenVision.
Swishnummer: 123 427 57 07 – märk din gåva DagenVision.
Vill du veta mer om DagenVision?
Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Ledare

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar