Ledare

I religionsfrihetens tassemarker utmanas principerna

Inte självklart var gränserna går för vad som måste förbjudas och vad som ska vara tillåtet

Religionsfrihet är en grundläggande mänsklig rättighet. I demokratiska stater ifrågasätts den sällan eller aldrig på ett principiellt plan.

Men principer är en sak och praktisk tillämpning en annan. Också religionsfriheten har sina gränser. I två europeiska länder, Frankrike och Storbritannien, genomförs eller förbereds åtgärder som på var sitt sätt utmanar religionsfriheten och tvingar även oss som betraktar det som sker på avstånd att tänka efter. Svaren är långt ifrån givna.

I Frankrike har inrikesministern meddelat att sex moskéer som misstänks sprida radikal propaganda ska stängas och ett större antal muslimska organisationer upplösas. Lokala myndigheter uppmanas att inte längre ge uppehållstillstånd till imamer som sänds till Frankrike från utlandet. Bakgrunden är lika välkänd som tragisk – islamister har under de senaste åren utsatt Frankrike för en lång rad brutala och blodiga terrordåd, bland annat knivattacken i kyrkan Notre Dame i Nice för knappt ett år sedan.

Svaret på frågan hur långt ett demokratiskt rättssamhälle kan gå i kampen mot dem vars mål är att störta det i gruset är, kort sagt, inte givet.

—  Elisabeth Sandlund

Att motverka islamisering, alldeles särskilt sådan som leder till terrordåd, är självfallet högprioriterat. Åtgärderna kommer inte som en överraskning. De är inte gripna ur luften utan resultatet av en grundlig kartläggning. Men det finns något som utmanar. Det rör sig om “misstankar” om radikal propaganda, uppenbarligen inte tydliga bevis som skulle hålla i en domstolsprövning. Och om stoppet för utländska imamer riktar sig mot hela gruppen, oberoende av om de kan förväntas sprida hat eller inte, måste frågan ställas hur reaktionen skulle bli om ett land tillämpade samma åtgärd mot alla utländska kristna förkunnare, oavsett om deras budskap bedöms gå utanför ramarna eller inte. Svaret på frågan hur långt ett demokratiskt rättssamhälle kan gå i kampen mot dem vars mål är att störta det i gruset är, kort sagt, inte givet.

Det brittiska exemplet är av annat slag. En statlig utredning föreslår kriminalisering av alla former av så kallad conversion therapy, som syftar till att förändra en persons sexuella inriktning eller könsidentitet. En rad kristna företrädare protesterar och hävdar att en sådan lag skulle göra att präster och pastorer riskerar fängelsestraff om de exempelvis ber för en person som av egen fri vilja söker upp dem för att få stöd i sin livsbrottning.

Tanken går osökt till det bottennapp som SVT:s Uppdrag granskning gjorde sig skyldig till i tv-programmet Bögbotarna som sändes i maj 2014, där fyra präster smygfilmades när de, i lågmälda ordalag, bad för en man som påstod sig vilja ha hjälp att bryta med sin homosexualitet.

Skulle det brittiska förslaget bli verklighet innebär det en dubbel utmaning av religionsfriheten – både för den som ber om hjälp och den som är beredd att hjälpa en medmänniska i förvissning om att Gud hör ärlig bön även på detta område. Men samtidigt behöver en gräns finnas mot kränkande och förnedrande “terapier”. Också i detta fall rör vi oss i religionsfrihetens tassemarker där gränsdragningen blir nästintill omöjlig. Och just därför viktig.

Fler artiklar för dig

Mer i samma ämne

Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar