28 oktober 2021

En tidning på kristen grund



Ledare

Grov förenkling att byta ut människovärde mot värdighet

Ur vårt omätbara och oändliga värde springer vår värdighet

Ung eller gammal - människovärdet är detsamma. Men den värdighet vi behandlar mormor med skiljer sig från den vi visar det lilla barnbarnet.
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.

Människovärde eller mänsklig värdighet? Vilket begrepp fångar bäst det som är – eller borde vara – en grundbult i varje civiliserat samhälle? Tidigare var svaret i det närmaste självklart – mycket få ifrågasatte att vad det handlar om är det okränkbara människovärdet, samma för alla oavsett medfödda egenskaper och förvärvad position. På senare tid hävdar allt fler att det i själva verket rör sig om en felöversättning.

I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna används ordet “dignity”, på svenska vanligen översatt till värdighet. Slutsatsen blir då att vi alla har samma rätt till mänsklig värdighet men att det värde vi åsätter varandra kan och bör variera. Dagens gästkrönikör jesuitpatern Thomas Idergard förde nyligen i en artikel på ledarsidan ett logiskt och stringent resonemang i dessa tongångar. “Om allas lika, inneboende värdighet i större utsträckning får styra samhällets förståelse av vem människan är, manar det till viktiga omprövningar,” slår han fast.

Gästkrönikan har väckt debatt i sociala medier. Några håller med, ännu fler säger emot. Meningsutbytet skulle kunna ses som en intressant semantisk övning i hur ord tolkas, används och missbrukas. Men frågan är större än så eftersom svaret, precis som Thomas Idergard skriver, får implikationer för det gemensamma livet i samhället, allra mest för samhällets utsatta.

Låt oss bortse från en eventuell översättningsgroda av FN:s deklaration. Den har trots allt bara drygt 70 år på nacken. Och åtminstone i ett kristet perspektiv är tidsperspektivet väldigt mycket längre. Avstampet ligger i skapelseögonblicket när Gud skapade människan, man och kvinna, “till sin avbild”. Där finns själva utgångspunkten, förklaringen till det som förenar alla människor, vare sig vi väljer att kalla det värde eller värdighet.

Som kristna vet vi inte bara att alla har samma värde/värdighet, vi vet också varför. Inte därför att FN eller någon annan jordisk instans slagit fast det utan därför att vi alla – ung eller gammal, rik eller fattig, misslyckad eller framgångsrik, frisk eller sjuk, ett fysiskt praktexemplar eller en person med svåra funktionsnedsättningar – var och en är en avbild av Gud. Och just på grund av att kristna har svar på varför-frågan får våra argument extra tyngd när vi pläderar i samhällsfrågor för att rättfärdighet ska råda.

Att i vått och torrt hålla fast vid människovärde innebär inte att begreppet mänsklig värdighet blir meningslöst och oanvändbart

—  Elisabeth Sandlund

Det innebär inte att det är egalt om utgångspunkten benämns “värde” eller “värdighet”. Det är en grov förenkling att vilja byta ut det förra ordet mot det senare med hänvisning till att “värde” för tankarna till ekonomiskt värde och förleder oss att tro att det handlar om vilken samhällsnytta en individ bidrar med. Ja, det finns mätbara värden, inte minst ekonomiska sådana, som används för att väga, mäta och gradera. Men det finns också omätbara värden, främst bland dem människovärdet. Det är lika oändligt stort som nåden hos den Gud som gjort “honom nästan till en gud” (Ps 8:6).

Om ordet människovärde missförstås, som att det skulle handla om nyttoaspekter, och missbrukas, som när det slagordsmässigt dängs i huvudet på den som är av en annan uppfattning i vissa sakfrågor, är det betydligt bättre att reda ut missförståndet och stävja missbruket än att kasta det på historiens soptipp.

Att i vått och torrt hålla fast vid människovärde innebär inte att begreppet mänsklig värdighet blir meningslöst och oanvändbart. Tvärtom, den värdighet vi har rätt till för egen del och måste sträva efter att behandla andra med, är direkt kopplad till, springer fram ur, det oändliga människovärdet. Men en viktig skillnad är att värdigheten, till skillnad från människovärdet, inte är absolut utan relativt. En god människa behandlar tiggaren utanför livsmedelsbutiken med värdighet, men knappast med samma värdighet som om samma person mötte kungen eller statsministern.

Det är ingen slump att den organisation som med stor kraft och med eldunderstöd av ett antal riksdagsledamöter propagerar för att dödshjälp ska införas i Sverige har valt att kalla sig Rätten till en värdig död. Företrädarna hävdar självfallet att valet att med sjukvårdens hjälp förkorta livet ligger hos den enskilde, inte hos någon annan. Men vad sker med den som aldrig har varit eller som på grund av sjukdom eller hög ålder inte längre är kapabel att bestämma själv? Har inte också en sådan människa rätt till en “värdig död” även om någon annan måste fatta beslut om vad principen om mänsklig värdighet bjuder?

Vi behöver ett absolut begrepp att utgå från eftersom vad som är värdigt är beroende av vars och ens bedömning. Om jag använder min egen måttstock för vad som är ett värdigt liv på andra individer är risken stor att det tar en ände med förskräckelse. Bokstavligt talat så, när det handlar om livets slut.

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är ledarskribent på Dagen.

Tycker du att det här behöver läsas av fler?

QR-kod för Swish-numret. Att den kristna rösten i samhällsdebatten är viktig?
Hjälp oss att nå längre genom att swisha en valfri summa till DagenVision.
Swishnummer: 123 427 57 07 – märk din gåva DagenVision.
Vill du veta mer om DagenVision?
Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Ledare