02 december 2021

En tidning på kristen grund



Ledare

Stefan Löfven lämnar i turbulent tid

Han har navigerat skickligt - men de stora reformerna har uteblivit

Stefan Löfven med hundvalpen Revir i famnen. Infälld bild på Elisabeth Sandlund.
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.

Kanske blir den ikonisk, en bild som stannar kvar på näthinnan när rampljuset har slocknat och talarstolar och debattpultar intagits av andra – fotot på en avslappnad Stefan Löfven med hundvalpen Revir i ett stadigt grepp, taget när den avgående partiledaren och statsministern besökte Försvarsmaktens hundavelsstation i Sollefteå på sin avskedsturné i hemtrakterna nyligen. “Helt klart veckans bästa möte”, skrev Löfven själv på Instagram.

Så uttrycker sig den som är stolt att vara en man av folket, uppvuxen i fosterfamilj med mångårigt förflutet som svetsare på Hägglunds i Örnsköldsvik och en framgångsrik facklig karriär i bagaget. När Stefan Löfven valdes till partiledare i januari 2012 befann sig Socialdemokraterna i kris efter Håkan Juholts föga lyckosamma tio månader korta sejour. Löfven hade två och ett halvt år på sig att vända skutan före riksdagsvalet i september 2014 och lyckades så pass bra att han kunde tillträda som statsminister i spetsen för en minoritetsregering – som nästan omedelbart råkade i allvarliga problem.

De stora reformerna, de som han skulle kunna gå till historien för, har uteblivit

—  Elisabeth Sandlund

Den första regeringskrisen, som utmynnade i decemberöverenskommelsen, skulle inte bli den sista. Ingen annan statsminister har röstats bort och röstats tillbaka som Löfven. Även politiska motståndare måste medge att han visat en stor förmåga att navigera mellan de parlamentariska blindskären och hitta vägar ur till synes omöjliga situationer. Också det faktum att han lyckats hålla liv i koalitionen med Miljöpartiet, som i många centrala frågor har uppfattningar som går på tvärs mot Socialdemokraternas, är anmärkningsvärt och ett tecken så gott som något på den forna facklige förhandlarens skicklighet.

Men vad har Stefan Löfven åstadkommit? De stora reformerna, de som han skulle kunna gå till historien för, har uteblivit. Att coronapandemin sedan våren 2020 kommit att överskugga allt annat är en dålig ursäkt, särskilt som betyget för regeringens krishantering enligt den oväldiga Coronakommissionens bedömning hamnar på den lägsta delen av skalan. Det storvulna löftet i valrörelsen 2014 att den svenska arbetslösheten skulle vara Europas lägsta år 2020 är ett mål som ligger långt utom räckhåll och som Löfven bör ha haft anledning att ångra många gånger, särskilt som han redan från början var tydlig med vilken vikt han avsåg att fästa vid näringspolitik och företagsklimat.

Men visst har Löfvens tid vid makten inneburit förändringar. Den politiska omsvängning som varit allra tydligast är också den sorgligaste. Socialdemokraterna lyckades inte stå emot de påfrestningar som flyktingkrisen 2015 innebar. Den internationella solidariteten med människor i nöd var som bortblåst. Löfven hade kunnat gå till historien som statsministern som även när flyktingströmmen tilltog stod fast vid proklamationen att hans Europa inte bygger murar. I stället kommer vi att minnas honom som den som gjorde en plötslig helomvändning när Sverige gick från en generös flyktingpolitik till en av EU:s mest restriktiva. Det är ingenting han ångrar. Tvärtom, i en intervju i SvD uttrycker han sin tillfredsställelse över sin bedrift, där ett inslag var att få motvilliga miljöpartister med på tåget: “Där gällde det att våga, men också att veta var vår grundplatta finns. … Det är riktigt att alla inte var överens, men nu tycker jag att det sitter, det är inte ifrågasatt längre.”

I migrationsfrågan finns alltså föga hopp om att klockan kommer att vridas tillbaka. När det gäller hållningen till Israel är läget ett annat. Här började Löfvens tid vid makten illa, med ett blixtsnabbt beslut att erkänna Palestina som stat. Det återstår att se vad den vändpunkt som inträffade i och med utrikesministerns resa nyligen leder till.

Utan civilsamhällets, inte minst kyrkornas, insatser hade situationen för människor på flykt som lyckats ta sig till vårt land varit ännu värre. Detsamma gäller andra krissituationer, vare sig det handlar om coronapandemin eller en förödande explosion i ett stort flerfamiljshus i Göteborg. Och visst har Stefan Löfven och hans regeringskolleger i varma ordalag när tillfällen givits tackat för hjälpen och även försett Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) med medel att fördela bland ideella organisationer som gjort sociala insatser under coronapandemin. Mot detta ska dock ställas bland annat den skärpta inställningen mot konfessionella friskolor, som hotar att slå undan benen under väl fungerande kristna skolor, och de stundande nya demokratireglerna för organisationer som får samhällsstöd, som riskerar att sänka takhöjden för åsiktsfriheten i kontroversiella frågor där tidsandan säger ett och tron och läran ett annat.

Ömsom vin och ömsom vatten, alltså. Och att Stefan Löfven lämnar statsskutans roder i en turbulent tid där sjökortet över det partipolitiska läget i Sverige ritats om radikalt råder det ingen tvekan om. Det återstår att se hur hans efterträdare kommer att navigera.

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är ledarskribent på Dagen.

Tycker du att det här behöver läsas av fler?

QR-kod för Swish-numret. Att den kristna rösten i samhällsdebatten är viktig?
Hjälp oss att nå längre genom att swisha en valfri summa till DagenVision.
Swishnummer: 123 427 57 07 – märk din gåva DagenVision.
Vill du veta mer om DagenVision?
Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Ledare