Ledare

Klimatflyktningar glöms bort i den politiska debatten

Integrationen kommer ställas inför stora utmaningar

Bebis får näringsdryck av sin mamma. Infälld bild på Fredrik Wenell.

Den stora globala klimatkonferensen i Glasgow har nu pågått en arbetsvecka. Många viktiga frågor har behandlats och förhoppningsvis resulterar överläggningarna inte bara i ord utan leder också till de konkreta åtgärder som är helt nödvändiga. Men en fråga har lyst med sin frånvaro såväl på klimatkonferensen som i SVT:s Agendas klimatspecial (24/10): De människor som behöver fly i klimatförändringarnas spår. De som behövt anpassa sina liv för att överleva på grund av att andra delar av världen levt över sina klimattillgångar.

Etiopiska pingstvänner berättar om att det i deras kultur sedan gammalt funnits en tradition där träden skulle värnas. De gav nämligen ett välbehövligt skydd för solens hetta. Men när de svenska missionärerna kom till landet i mitten av 1900-talet blev träden en del av den ekonomiska marknaden. I dag säger etiopiska pingstvänner att avskogningen är det enskilt största miljöproblemet i deras vardag.

Exemplet är talande eftersom det visar på ett stort problem. Det är västvärldens sätt att leva som tärt mest på skapelsen, medan länderna som inte missbrukat den drabbas hårdast.

Från mitten av 1800-talet och många decennier framåt var det svenskar, mestadels värmlänningar och smålänningar, som fick lämna hemlandet för att emigrera till Nordamerika. Ett mindre antal flydde från religiös och politisk förföljelse, men de allra flesta hade ekonomiska motiv. De ville ge sig själva och sina familjer bättre möjligheter.

Det innebär att den utslitna “vi ska hjälpa på plats”-myten krackelerar.

—  Fredrik Wenell

En liknande situation ser vi i dag, men med en stor skillnad. Den nuvarande krisen är inte lokal utan global och det är länderna de vill fly till som bär den största skulden till att människor behöver emigrera. Uteblivna inkomster och omöjligheten att försörja sina familjer på grund av klimatförändringar får människor, precis som svenskarna på 1800-talet, att känna sig tvingade att bryta upp från sin kultur och försöka starta om i ett nytt land. Med det i åtanke behöver vi alltså till klimatkrisen lägga en andra kris – en flyktingkris. Men till skillnad från 2015 bör vi denna gång använda ordet som en beskrivning för dem som tvingas fly, inte för de samhällen som tar emot flyktingarna.

Konflikten är uppenbar – de som har vållat klimatet mest åverkan är inte de som behöver fly men de behöver ta emot dem som flyr. Men mottagarländerna tävlar numera om vem som kan ha mest restriktiv migrationspolitik. Det är en ekvation som inte är enkel att lösa.

Det är flera politiska problem förknippade med de drygt 30 miljoner som förra året flydde i klimatförändringarnas spår. De har för det första inte någon juridisk status som flyktingar. Det är ett slags pedagogiskt problem. Det är lätt att förstå dem som flyr från akuta naturkatastrofer, och ännu mer begripligt om orsaken är krig eller väpnade konflikter. Men vad händer med dem som flyr eftersom klimatet långsamt har försämrats så att den dagliga försörjningen omöjliggjorts. Hur ska de bedömas? Är de möjligen “bara” ekonomiska flyktingar? Det som var en legitim anledning att emigrera till Amerika på 1800-talet är det inte på 2020-talet.

Men vad händer med dem som flyr eftersom klimatet långsamt har försämrats så att den dagliga försörjningen omöjliggjorts. Är de möjligen “bara” ekonomiska flyktingar?

—  Fredrik Wenell

För det andra är det en försvårande omständighet att de mest utsatta som fattiga, barn eller funktionsnedsatta inte har ekonomiska resurser att kunna flytta utan tvingas stanna kvar. Det är precis som Svenska kyrkans biskopar skrev i DN en fråga om rättvisa (26/10). Men det kan rimligen inte betyda att vi ska sluta ta emot människor bara för att de som måste stanna kvar har det värre. Tvärtom, det innebär snarare att den utslitna “vi ska hjälpa på plats”-myten krackelerar. Vi bör ta vårt ansvar, ta emot dem som flyr och hjälpa på plats.

Det är därför, precis som biståndsministern Per Olsson Fridh säger (DN 28/10), viktigt att statusen för dem som behöver fly på grund av klimatförändringarna förändras så att de också får legal flyktingstatus. Men det är också viktigt att fullfölja åtagandet att föra över de 100 miljarder dollar per år som världssamfundet redan beslutat om till utvecklingsländerna. Pengar som kan göra den nödvändiga klimatomställningen möjlig också i de länderna.

Vi är alltså mitt uppe i två kriser som smälter samman till en enda kris. Det handlar inte bara om pengar, resurser och behovet av att vi ändrar vår livsstil utan också om att vi inser att alla är en del av samma planet där alla har rätt att leva drägliga liv. Och på hemmaplan ställer det krav både på en klimatomställning och på en fungerande integrationspolitik. Kommer Sverige klara att ställa om den så att också de som flyr på grund av vårt överutnyttjande av Guds skapelse ryms?

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig