Hög tid att frigöra kidnappade begreppet ”evangelikal”

Ord kan ändra betydelser genom naturliga förskjutningar. Andra ord kidnappas. Det sista gäller ordet evangelikal. Som Dagen skriver om i dag har svensk media kommit att förknippa begreppet evangelikal med en viss sorts “vit politiskt konservativ” rörelse. De drömmer om en ren amerikansk kultur där nationalism och en viss sorts moral är framträdande. Termen påminner om hur Sverigedemokraterna använder “kristen kultur”. Den berättelsen har blivit den allenarådande vilket gör att ordet närmast är omöjligt att använda för svenska kyrkor.

Men i en svensk kontext är det missvisande. De samfund som använder evangelikal gör det för att knyta an till den teologi som lever genom nätverk som World Evangelical Alliance och evangelikala kyrkor på södra halvklotet. Och de kännetecknas av något helt annat än de vita evangelikalerna, nämligen av Lausannedeklarationen.

1974 samlades väckelsekristna från hela världen i Lausanne för att mejsla fram en gemensam teologisk grund. Man enades om fyra grundpelare: Jesus försoning som centrum, den personliga omvändelsens nödvändighet, ett liv i lärjungaskap samt att evangelisation och social omsorg är två likvärdiga delar i Guds mission. Dessa fyra är också denna tidnings teologiska grund. Rötterna sträcker sig tillbaka till 1700-talets väckelserörelser. En av de viktigare markeringarna vid den första konferensen var, och är fortfarande, mot fundamentalistisk teologi.

Det är långt ifrån den protektionistiska teologi som i mångt och mycket karaktäriserar de vita evangelikalerna i USA.

—  Fredrik Wenell

I vårt land har Svenska evangeliska alliansen samlat enskilda personer och organisationer som ställer sig bakom Lausannerörelsens teologi. En del samfund är med även om samfund som Pingst FFS, Svenska Alliansmissionen samt, nu senast, Evangeliska Frikyrkan har valt att lämna som nätverkspartners utan att för den skulle överge evangelikal teologi.

[  Debatt: Vi i EFK vill bli mer evangelikala och lämnar Sea ]

Vid ett närmare betraktande visar det sig att den internationella evangelikala rörelsen i princip är raka motsatsen till den amerikanska vita politiska evangelikalismen. Medan Lausannerörelsen betonar personlig omvändelse minskar tvärtom antalet evangelikala i USA som är delaktiga i en kyrka. För de senare tycks den personliga tron ha ersatts med amerikansk kultur. Det har inneburit det något paradoxala att man kan vara mot abort men för dödsstraff på samma gång. I det ena fallet med argument att det inte är rimligt att döda ett foster men att i det andra fallet argumentera för att det är legitimt att staten dödar en människa.

Det visar sig vidare i skillnaden mellan hur den politiska evangelikalismen ofta är klimatskeptisk medan John Stott, huvudförfattare till Lausannedeklarationen, beskriver att omsorg om skapelsen är en naturlig följd av ett liv i lärjungaskap.

Men det är inte slut där. De amerikanska evangelikalerna står för en nationalistisk agenda som är i rak motsats till det Lausannerörelsen står för. Ett exempel på det är att när World Evangelical Alliance sjösatte ett program vid konferensen i Kapstaden 2010 blev diaspora det centrala begreppet i migrationsteologin. Utgångspunkten är att “evangeliet har alltid varit i rörelse och kan aldrig hållas fången av något folkslag, kultur eller geografisk plats.”

Genom användningen av diaspora som teologiskt motiv knyter de an till och bekräftar den judiska diaspora erfarenheten. Precis som judarna har blivit till välsignelse över hela jorden kan människorna på flykt förnya de mottagande kulturerna och de västerländska kyrkorna. Det är långt ifrån den protektionistiska teologi som i mångt och mycket karaktäriserar de vita evangelikalerna i USA.

[ John Stott: Mission i Europa viktig fråga under Lausannekonferens ]

I Lausannerörelsen är det inte bara vita teologer från väst som dikterar villkoren. En av de mer inflytelserika just nu är den svarta brittiska teologen Kate Coleman. Hon är en framträdande röst i arbetet för mångkulturella inkluderande församlingar. Ett annat exempel är den framlidne René Padilla från Ecuador. Han var en av de mer inflytelserika ledarna fram till sin död 2021. Vid upprepade tillfällen kritiserades den amerikanska evangelikalismen för att den gift sig med den amerikanska kulturen.

Den sortens evangelikalism som Lausannerörelsen står för finns det alltså mycket goda skäl för de svenska kyrkorna att inte distansera sig ifrån. Rörelsen har enträget hållit fast vid att evangelisation och socialt arbete hör ihop som vingarna på en fågel. Och det är något som de som kallar sig evangelikala i Lausannerörelsen anda behöver mer av, inte mindre. Det är dessutom ett viktigt bidrag i det ekumeniska samtalet.

Med det i åtanke kanske en fritagning från kidnappningen av begreppet vore på sin plats snarare än en fortsatt fångenskap.

[ Debatt: Sea - vi anar att äktenskapsfrågan gör att vi uppfattas som snäva ]