“Transfobiska” kritiker har haft rätt hela tiden

Steg för steg rättas nu en ohållbar situation till när Socialstyrelsen successivt uppdaterar sina rekommendationer om hur könsdysfori ska behandlas. Tragiken i att ett stort antal unga, framför allt flickor, lidit skada under den period när vården frångått sin gyllene regel om evidensbaserad behandling, byggd på forskning och beprövad erfarenhet går däremot inte att utplåna.

I det kunskapsstöd som Socialstyrelsen publicerade för några dagar sedan skräds inte orden. Det slås fast att “riskerna med pubertetshämmande och könsbekräftande hormonbehandling i nuläget överväger den möjliga nyttan”.

De skäl som anges till att hormonbehandling av unga endast ska användas i undantagsfall stämmer till punkt och pricka med dem som framförts de senaste åren av kritiker som inte sällan beskyllts för transfobi och människofientlighet: Det går inte att dra några säkra slutsatser om att behandlingarna har effekt och är säkra. Ett antal unga vuxna ångrar att de inlett könsbytet och vill genomföra så kallad detransition. Och det finns i nuläget ingen förklaring till varför antalet vårdsökande ökat så kraftigt, allra mest bland flickor.

Kort sagt, det behövs mer kunskap. Och till dess den är för handen måste sjukvården vara synnerligen restriktiv med att skriva ut manliga hormoner till flickor och kvinnliga hormoner till pojkar i akt och mening att stoppa deras naturliga pubertetsutveckling och förbereda könsbytets nästa steg genom kirurgiska ingrepp.

Socialstyrelsens riktlinjer bekräftar det beslut som i våras togs av pionjärerna på området, KID-mottagningen på Karolinska sjukhuset där runt 700 unga fått hormonbehandling. När sjukhuset drog i nödbromsen räknade man som motivering upp en bedrövlig rad av svåra biverkningar: hjärt- och kärlsjukdomar, benskörhet, infertilitet, cancer och trombossjukdom.

Att undvika skadlig medicinsk behandling är förvisso prio ett men brist på adekvat och snabb hjälp att hantera livssituationen kan bli katastrofalt.

—  Elisabeth Sandlund

Allt detta var självfallet redan tidigare känt av den medicinska vetenskapen och anledningen till att könskonträra hormoner inte är godkända för behandling av barn och unga. Ett mysterium är hur verksamheten ändå kunde få pågå så länge i så stor omfattning. Att hitta en förklaring är viktigt för framtiden för att hindra liknande experiment med människoliv på andra områden. Men det är ännu viktigare att de unga som drabbats följs upp och tas om hand, även om bieffekterna inte kan neutraliseras.

[ Frida Park: Vet regeringen inget om tolvåringar? ]

Också de flickor och pojkar som upplever att de är födda i fel kropp är i behov av hjälp. Ett litet antal kommer även i fortsättningen att kunna få hormonbehandling, men bara om problemen uppstått tidigt i barndomen och varit ihållande och pubertetsutvecklingen dessutom medför ett “tydligt lidande”. I de allra flesta fall behövs andra åtgärder i form av psykosocialt stöd till både den unga och till familjerna slår Socialstyrelsen fast.

Det låter bra men frågan är hur verkligheten ser ut. Att köerna till BUP i de flesta regioner är långa är ett välbekant faktum. Att undvika skadlig medicinsk behandling är förvisso prio ett men brist på adekvat och snabb hjälp att hantera livssituationen kan bli katastrofalt.

[ Elisabeth Sandlund: Ska staten kunna tvinga kyrkan att säga hen? ]