Ledare

Kyrkans allvarligaste hot kommer inifrån

Frida Park: Överdriven självkritik kan bli självdestruktivt

Jag har funderat mycket på kristenheten och dess utmaningar. Vridit och vänt, reflekterat och kritiserat, lyft på stenar och sparkat på cementlocken som läggs över heta frågor. Det har handlat om sekten i Knutby, osunt ledarskap, strukturer som skapar ohälsa – och varför inte alla de viktiga frågor som SVT:s Gud som haver barnen kär har lyft.

Ibland, och vi är många som gått i den fällan, beter sig kyrkan som om det farligaste hotet kommer utifrån. Från det omgivande samhället, från politiken, från ateisterna. Men är det inte så att ett av de lite mer allvarliga hoten kommer inifrån?

Det är oerhört viktigt att kristenheten bygger sunda, hållbara församlingar där människor får uppleva evangeliets upprättande kraft och får bli hela. Ingen, och det är värt att upprepa: ingen, ska behöva fara illa i kyrkan.

Därför måste vi våga granska oss själva med sund skepsis när frukten trädet uppvisar tyder på motsatsen. Somt behöver säkert beskäras, somt planteras. Men det finns också en risk att denna skepsis leder till en överdriven självkritik.

Jag kommer att tänka på det här när jag läser statsvetaren Katarina Barrlings text i Axess (nr 9/2021) “Tappa inte tron”. Hennes analys gäller den västerländska civilisationen och dess iver att kritisera sitt förflutna och riva ned statyerna som visar dess historiska grund när de inte anses vara politiskt korrekta i dag. Hennes text är även applicerbar på kyrkan. Och jag slås av hur sant det är att självkritiken, den vi applåderar och premierar, kan vara en styrka, men när det blir en källa till en misstro mot hela kyrkan, dess syfte och existensberättigande, blir det som Barrling uttrycker det “en autoimmun sjukdom, där kroppen börjar angripa sig själv”.

Mitt i all nödvändig utvärdering och all välbehövlig strävan efter utveckling (men varning för strävan efter perfektion) måste vi som kyrka våga lita på att många människor tack vare att kyrkan vågat vara kyrka, med fel och brister och allt, fått sina liv förvandlade. Ja, den kristna tron, för att återknyta till Barrling, har legat till grund för hela civilisationer.

Vi får aldrig glömma att församlingen, ofullkomlig så till den milda grad, är den institution som Frälsaren själv valt att verka genom.

—  Frida Park

Vi måste alltså göra skillnad mellan att göra upp med ett mörkt förflutet och att kasta allt vad 2000-årig tro och tradition heter i soptunnan; mellan att kritisera med vännens blick och att vilja riva ned var sten i församlingsbygget tills ingen längre finns kvar.

Vi får aldrig glömma att församlingen, ofullkomlig så till den milda grad, är den institution som Frälsaren själv valt att verka genom. Hans är kroppen. Han är huvudet. Vi går väldigt vilse om vi, med Barrlings ord, “låter historiens många misstag tas till intäkt för att civilisationens själva grund är murken”. Detsamma gäller församlingen.

Ja, hycklande kyrkledare ska avslöjas, bedrägerier belysas, osunda strukturer granskas. Tillsammans får vi arbeta på vår frälsning, och på att vi – och församlingen – kan bli mer lik den ende som är fullkomlig. Men i stället för att bli skadligt självdestruktiva kan vi välja att tro på församlingen som trots sina svagheter i dag, i den tid som nu är, ändå får beröra människors liv på djupet. Det är en oerhörd nåd.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig