Ledare

Ebba Busch betonar civilsamhällets betydelse för Sverige

Fredrik Wenell: En van partiledare som navigerar mellan tro och politik

Ebba Busch (KD) på scen under tidningen Dagens partiledarsamtal.

Det finns fog att anta att Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch är innerligt trött på frågan om hur tro och politik hör ihop. Och hon har skäl att vara det. KD möts alldeles för ofta av fördomar om att man måste vara kristen, kanske till och med pingstvän, för att vara med i partiet. När frågan ställs vid Dagens partiledarsamtalet i Pingstkyrkan i Uppsala navigerar hon vant och skickligt. Hon påpekar mycket riktigt att de andra partiledarna i andra sammanhang också borde få frågan om livsåskådning.

Busch kopplar som så ofta ihop den svenska kristdemokratin med den europeiska. Visst är det en viss historierevisionism i den betoningen, för det var i mer konservativa frikyrkliga och svenskkyrkliga kretsar som KD hade sin mylla i början av 1960-talet. Men det finns inget som hindrar att ett parti förändrar sig och anknyter till nya sammanhang. Och det har varit en tydlig strategi under de senaste åren. KD har velat bredda sig genom att anknyta just till det europeiska arvet.

Det är tydligt att Busch betonar de kristdemokratiska grundprinciperna bland annat genom att tala om subsidaritetsprincipen, det vill säga principen om att besluten ska tas så nära människor som möjligt. Hon återkommer också till att KD till skillnad från Moderaterna inte är ett systemparti. Kristdemokraterna är trygga i sin betoning av människans okränkbara människovärde snarare än att de i första hand tänker på systemen. Det får Ebba Busch att säga nej till dödshjälp eftersom den riskerar att leda till att människovärdet urholkas så att en ung människa kan tveka i vissa lägen och ha alltför nära till att be om hjälp att dö. Hon förenklar inte frågan men är inte beredd att ta risken att legitimera dödshjälp som princip.

Betydelsen av föreningsliv och civilsamhället skulle vi önska mer av i den stundande valrörelsen.

—  Fredrik Wenell

Det som blir intressant är när Busch å ena sidan talar om våldet i samhället och å den andra om migrationen. Hon menar att den kristdemokratiska människovärdesprincipen gör att våldsoffret hamnar i centrum. Därför behöver Sverige arbeta mer konsekvent mot kriminaliteten. Det är klokt och bra, liksom påpekandet att polisen inte bara behöver få mer pengar för att kunna stävja våldet utan att samhället också bör arbeta med föräldrastöd. Här skulle en tydligare koppling till civilsamhället vara önskvärt eftersom hon betonar det på andra områden.

Men det är svårare att se hur människovärdesprincipen går ihop med KD:s önskan om en stram migrationspolitik. Är inte de allra flesta som kommit hit de senaste åren också våldsoffer? Visst finns det lycksökare och människor som flytt hit av ekonomiska skäl under skenet av att vara flyktingar. Men gäller det en majoritet? Det är i varje fall svårt att hävda att de som flydde från Assads krig, kraftigt understött av Putin, framför allt var lycksökare.

Betydelsen av föreningsliv och civilsamhället känner vi igen hos KD och det skulle vi önska mer av i den stundande valrörelsen. Därför skulle det vara önskvärt med tydligare signaler om kyrkornas betydelse för integration och annan viktig verksamhet. Det är självklart en klok strategi att tydliggöra att bra religion ska få bidrag, men inte dålig. Men hur det hjälper det Equmeniakyrkans scouter i Enköping när Busch enda besked är att kommunalpolitikerna måste våga ta diskussionen om stödet? Dessa scouter kan knappast klassas som dålig religion.

Med Ebba Busch vid rodret har KD en partiledare som kommer lotsa den kristdemokratiska skutan på ett tryggt sätt genom valrörelsens trånga sund. Det märks att hon kommer från sammanhang där talekonsten är väl utvecklad.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig