Ledare

Kyrkorna är mer än bra att ha för stat och kommun

Oklokt strypa finansiering av religionsfientliga skäl

Till alla de stenar som den socialdemokratiska regeringen avser att vända på hör den utländska finansieringen av religiösa samfund. Integrationsminister Anders Ygeman uttalade sig nyligen för TV4 i samband med ett besök i moskén i Örebro och gjorde en särskild poäng av att ett eventuellt förbud måste gälla oberoende av vilken religion det handlar om.

Här har vi en parallell till den tilltänkta hanteringen av konfessionella friskolor. För att få bukt med avarterna måste alla, kristna som muslimska friskolor, dras över en kam. Och för att hindra att utländska influenser leder till en förkunnelse som står i strid med svenska värderingar och svensk lag måste bannbullan drabba såväl moskéer finansierade av våldsbejakande islamistiska rörelser som frikyrkor som välkomnar missionärer från länder där den kristna tron en gång i världen spreds av svenskar och som nu vill återgälda genom att ge mission i retur.

I den mån muslimer i Sverige står under inflytande från utländska krafter som vill riva ner det svenska samhällsbygget och ersätta det av en islamistisk stat är det ett allvarligt problem som med kraft måste motverkas. Det sker bäst genom en samverkan mellan stat, kommun och rättsväsende å ena sidan och de muslimska organisationerna å den andra. Också på den punkten är parallellen till hanteringen av konfessionella friskolor uppenbar. Förbudsvägen är inte den rimliga, inte när den slår brett och utan urskillning och drabbar oskyldiga. Vill man upprätthålla rättssamhället sker det bäst genom att rättssamhällets principer hålls högt.

Men det ligger mer under den sten som Ygeman vill vända på. Den större frågan handlar om hur religiösa organisationers verksamhet ska finansieras. På åtskilliga håll i landet blåser snåla vindar, inte av besparingsskäl utan med principiella förtecken.

Det offentliga Sverige måste bestämma sig.

—  Elisabeth Sandlund

Ett färskt exempel är Enköping, som, vilket Dagen berättade om nyligen, förmenar den lokala Equmeniaföreningen den spottstyver som tidigare gått till scoutverksamheten, detta eftersom det förgripliga namnet Jesus Kristus nämns i riksorganisationens stadgar. Att verksamheten är öppen för alla och inte kräver en avlagd trosbekännelse spelar ingen roll för kommunpolitikerna. De skulle göra klokt i att blicka drygt tio mil västerut, till Örebro, där en helt annan väg väljs när kommunen snart slår fast att religiösa organisationer har samma rätt som andra att söka bidrag för annat än verksamhet som huvudsakligen är religiös.

Det offentliga Sverige måste bestämma sig. Antingen är religiösa organisationer, inte minst kyrkorna, bra att ha som rörmokare för att täta det sociala skyddssystemets läckor och för att göra en stor, snabb och effektiv insats i akuta kriser men ska för övrigt hållas kort eftersom deras drivkraft är förkastlig, rent av förhatlig. Eller också är de viktiga stöttepelare i samhället, som är värda att lyssna på och stötta, också med ekonomiska medel. Med tanke på den utväxling som offentliga bidrag till kyrkor ger är det ingen tvekan om vilken väg som är den mest lönsamma för det offentliga. Det hindrar inte att varje kristen verksamhet måste akta sig för att göra sig beroende av välviljan från stat och kommun. Den har nämligen en tendens att fluktuera med (val-)vinden.

Fler artiklar för dig