Ledare

Lättare ångra moderskap när det ses som solo-projekt

Frida Park: Förfasa er hellre över ett samhälle som får mammor att ångra sitt barn

I söndags blev många mammor firade av sina barn. Gullvivor och teckningar och kaffe på sängen. Men inte alla mammor tycker att mors dag är något att fira. Vissa ångrar sitt moderskap och är redo att berätta om det i medierna, som Ann-Katrin Dolium i TV4 (19/4).

Hur kommer det sig att man ångrar sitt eget barn? I en del fall handlar det naturligtvis om depression eller ångest, något som kan blomma upp under en graviditet eller i samband med en förlossning. Då finns det hjälp att få.

Men i andra fall handlar det snarast om förväntningar som inte blev infriade. Om den personliga friheten som kringskärs, något Alice Aveshagen är rädd för ska hända om hon blir förälder (SvD 31/5). En del menar även att moderskapet är en fångenskap, en motsats till kvinnlig frigörelse.

Alla, även den som känner en grundläggande glädje i sitt föräldraskap, kan då och då känna oro eller ångest över bördan att vara förälder. För vissa delar av föräldraskapet är inte tillnärmelsevis så rosaskimrande som influerare – eller för den delen den politiska retoriken – ibland får det att verka som.

Förvisso har många kvinnor känt tacksamhet över att de inte lever “förr i tiden”. Förr, när föräldraledighet inte var uppfunnet, när det inte fanns möjlighet till barnomsorg och fortsatt karriärsklättrande. Det är mycket som gått framåt.

Men somt har blivit sämre. Inte allt som av samhället betraktas som progression är i egentlig bemärkelse framsteg. Fokuset på den eviga strävan efter självförverkligande; samtidens tro på att överlåtelse till någon annan skulle innebära ofrihet, som ledarsidans gästkrönikör Ella Bohlin skrivit om (24/5); och synen på oberoende som det högst stående värdet. Allt detta formar oss till att tro att den uppoffring föräldraskapet kan innebära skulle vara något ont.

Vad hände egentligen med “det krävs en by för att fostra ett barn”?

—  Frida Park

Lägg därtill att samhället gjort moderskapet till ett individuellt projekt som ska planeras med bästa tajming sett till karriär och relation, komplett med de senaste statusprylarna och trendigaste träningsprogrammen för att om möjligt undvika hängbröst, hudbristningar och inkomstbortfall.

Föräldraförsäkringen är individuell och ska enligt vissa kvoteras helt och enligt andra kortas ned rejält, sambeskattningen är avskaffad och valet att “behålla graviditeten” är kvinnans och enbart kvinnans: att bli förälder är numera ett soloprojekt så om du inte känner bebislycka från dag ett är det ditt eget fel.

Men vad hände egentligen med “det krävs en by för att fostra ett barn”? När blev det normala att man lämnas ensam i sitt föräldraskap? Varför har vi övergett realistiska förväntningar på livets utmaningar? När blev ömsesidigt beroende något att fly i stället för att eftersträva?

Visst är det lätt att förfasa sig över att det finns mammor som öppet berättar att de ångrar sitt barn: “Så omänskligt och kärlekslöst”. Men snarare borde vi förfasa oss över ett omänskligt och kärlekslöst samhälle som reducerar föräldraskapet till en bur eller ännu en bock på “bucket-list”. Om vi kunde återvinna något av “det krävs en by” i stället för “det krävs en perfekt förälder” skulle kanske fler se fram emot att bli firade på mors dag.

Fler artiklar för dig

Mer i samma ämne

Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar