En av de teologiska frågor som det inte går att hitta enighet om i det ekumeniska samtalet är dopet. När och hur dopet bör ske skiljer sig åt. Den stora skiljelinjen går mellan ett baptistiskt dop, det som ofta kallas vuxendop, och de traditioner som även döper barn.
En sak som komplicerar frågan är att Svenska kyrkan är det samfund som döper flest vuxna i Sverige, dock endast personer som inte är döpta tidigare, och att samfund med baptistisk dopsyn, som inte anser barndop giltigt, ibland döper personer under tio år. Är inte personer som är så unga att betrakta som barn?
Förskjutningen nedåt i åldrarna i baptistiska församlingar hänger bland annat samman med sociologiska förändringar. I familjer med baptistisk dopsyn växer barnen in i tron och de själva och/eller deras föräldrar vill genom dopet bejaka den kristna tron tidigt och betoningen av omvändelsen som ett medvetet val vid en specifik tidpunkt har ersatts av längre omvändelseprocesser.
Utifrån en baptistisk teologi bör man vara vaksamma över vid vilka åldrar som dop förrättas. Det har både att göra med vad det baptistiska dopet i sig innebär och konsekvenserna för teologin om församlingen.
I baptistisk teologi tillhör barnen Gud tills de själva kan ses som ansvariga för sina handlingar.
— Fredrik Wenell
Bibelordet var inte det enda skälet till att baptister bara ville döpa vuxna. Det handlade också om att den som blev döpt kom in i en gemenskap som hyste gemensamma uppfattningar om vad livet med Jesus innebar. Baptister menade nämligen att livet som kristen skulle få konsekvenser för hur man levde. De som döptes förväntades vara delaktiga i den troende gemenskap där man tog ansvar för varandras efterföljelse. Det är på den punkten som dopteologi och församlingsteologi smälter samman i baptistisk teologi.
[ Dokument: Dopet - hur gör man i Sveriges olika kyrkor ]
I barndöpartraditioner ses barnen som evigt förlorade på grund av arvssynden om de inte döps, så trodde man i alla fall förut, och eftersom tron är en gåva som helt beror av Guds nåd krävs inget personligt ställningstagande. Den lutherske biskopen Einar Billing skrev i början av 1900-talet att risken är att “jag också i min frälsningssak föranledes att bygga på detta, på min fromhet, i stället för på Guds nåd allena”. Kyrkan är aldrig en följd av medlemmarnas personliga gensvar utan är som mänsklig gemenskap alltid osynlig. Det är i sakramenten kyrkan blir synlig.
I baptistisk teologi tillhör barnen Gud tills de själva kan ses som ansvariga för sina handlingar. Människan kan svara på Guds kallelse till omvändelse och fortsätter att göra så genom att vara delaktigt i det liv som följer av tron på Jesus. Givetvis finns en risk för moralism och osunt fokus på moralisk renhet i den sortens teologi, men det uttrycker också en stark tro på att Gud använder människors handlingar. Gud handlar i och genom människor.
[ Elenore Gustafsson: Vad är det egentligen som konfirmeras i konfirmationen? ]
I baptistisk församlingsteologi förväntas alltså medlemmar kunna ta ansvar både för sig själv och andra. Om baptister vill hålla kvar vid en baptistisk dopteologi behöver de alltså vara vaksamma över att dopet inte kryper ner i åldrarna, i annat fall kommer såväl församlingsteologi som dopteologi att fortsätta omförhandlas.
