Ledare

Valår och jag är redan trött på det politiska spelet

Fredrik Wenell: Ytliga kritiken mot KD fördummar det politiska samtalet

Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch.

Förra veckan riktade oppositionen misstroendeförklaring mot justitie- och inrikesminister Morgan Johansson (S). Det finns mycket att säga om Johanssons sätt att skapa konflikter och om att han blivit hårt kritiserad av Konstitutionsutskottet, men det var inte orsaken till att SD ville fälla honom. Misstroendeomröstningen var en del i ett politiskt spel om makten.

När jag lyssnade på ännu en analys drabbades jag av en känsla som är svår att hantera för en ledarskribent: Jag är trött på det politiska spelet och valrörelsen har bara börjat.

Tröttheten blir inte mindre av att politiska kommentatorer eldar på. Med en dags mellanrum kommer utspel mot såväl KD:s partiledare Ebba Busch som Sarah Kullgren, ordförande för KD-kvinnor och riksdagskandidat. Och det handlar om anklagelser om sådant som ligger år tillbaka i tiden.

Busch blir av Aftonbladets Lotta Ilona Häyrynen (11/6) anklagad för sitt engagemang för hbtq-personer som kallas “genomfalskt”. Materialet Härynen använder hämtas från Dagens partiledarutfrågning från 2018 där Busch sa att RFSU och RFSL har varit förespråkare för en sexuellt frigjord livsstil som inte alltid gagnat homosexuella. Men har inte dessa organisationer velat att individer själv ska bestämma hur de vill leva sexuellt?

DN visar att den politiskt sekulära skulden sitter djupare än i den mest pietistiska väckelsekristendomen.

—  Fredrik Wenell

Det står exempelvis i RFSU:s stadgar “alla människor är fria att bestämma över och njuta av sin kropp och sin sexualitet”. Det är väl utifrån det rimligt att anta att om individer vill leva promiskuöst anser RFSU att det inte bör förhindras. Men det borde även innebära att andra som vill leva med bara en människa hela sitt liv kan få RFSU:s stöd.

Busch säger inte att en promiskuös livsstil gäller för alla homosexuella. Trots det påstår Häyrynen saker som inte är totalt felaktiga men mycket vinklade och som därför inte gör motståndaren rättvisa. I och med det bidrar hon till ett fördummande av det politiska samtalet.

När det gäller Kullgren verkar det som att Dagens Nyheter (10/6) anser att det är komprometterande att hon fram till 2019 var med, i vad de kallar en “antiabort-organisation”, Människovärde. Det räcker inte med att hon tre år senare intygar att hon står bakom svensk abortlagstiftning. För DN är det tillräckligt att hon 2013 kritiserade selektiva aborter av barn med Downs syndrom.

DN visar därmed att den politiskt sekulära skulden sitter djupare än i den mest pietistiska väckelsekristendomen, för i den sistnämnda finns i alla fall befrielsen en bekännelse bort.

I Kullgrens fall är det visserligen olyckligt att hon inte står för att hon en gång var aktiv i en organisation som bygger på “den kristna värdegrunden att allt mänskligt liv är lika mycket värt från befruktning till en naturlig död”. Men ännu mer bekymmersamt är att hon i en demokrati som kandidat till riksdagen inte kan stå för en politik som antyder en vilja att minska antalet aborter och som tar avstånd från utsortering av foster.

Demokrati handlar om att motsatta värderingar bryts mot varandra i en politisk kamp om vad människans och samhällets mål handlar om, utan att motståndaren för den skull framställs som en mörkermänniska. En sådan politisk debatt tröttnar inte en ledarskribent på.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig