Ledare

Välsignelse av polyamorösa relationer löser inte problemen

Fredrik Wenell: Romantisk kärlek är inte centrum i den kristna tron

Händer som håller ihop. Hbtq-armand.

Det har hettat till i debatten om polyamorösa relationer. I en debattartikel i Kyrkans tidning hävdar Gunilla Hallonsten, kyrkoherde i Malmö, och Helena Myrstener, präst i S:t Johannes, att “kärleken alltid är större”. De tycks mena att det för vissa kan innebära romantiska relationer med fler, något som artikelförfattarna menar att man åtminstone bör öppna upp möjligheterna för.

Polyamori är enligt författarna “förmågan att känna romantisk kärlek till mer än en person åt gången”. Men är verkligen romantisk kärlek den sorts kärlek som den kristna tron talar om som den största?

Myten om den romantiska kärleken behöver dekonstrueras.

—  Fredrik Wenell

I protestantisk tradition har Bibeln alltid varit utgångspunkten när begrepp och idéer ska definieras. Om vi ska förstå vad den kärlek är som den kristna tron talar om blir det snabbt uppenbart att det inte handlar om romantisk kärlek. Det handlar snarare om den kärlek Gud visar Israels folk genom förbundet och den kärlek som Jesus visar mänskligheten när han offrar sig själv.

Förbundet är alltså mer primärt än kärleken, vilket betyder att det sistnämnda behöver förstås i relation till det förra. I centrum av förbundet är bekännelsen till en Gud och sitt folk. Den ende Guden som skapat universum och som också frälser skapelsen är densamma som med förbundets kärlek älskar människan så mycket att Han låter sin son dö på korset. Det är knappast samma sorts kärlek som det vi i dag förstår som romantisk kärlek. För Paulus är äktenskapet ett tecken på kärleken mellan Gud och sitt folk.

Att polyamorösa relationer inte kan välsignas i kyrkan är mot den bakgrunden självklart. Det betyder dock inte att vi inte kan samtala om dylika relationer. Där har de två prästerna givetvis rätt, men samtal sker aldrig (även om man kan ge sken av det) förutsättningslöst. Det finns oftast något som satt i gång samtalet, så också i Hallonstens och Myrsteners fall. De ser normsystemen kopplade till äktenskapet som begränsande. Det är där skon klämmer och därför vill de samtala.

Att utgångspunkten är felaktig förtar inte att deras debattartikel ställer viktiga frågor. De skriver klokt om att sökandet efter den enda rätta kan bli en sorts avgud. Men är inte det precis vad den romantiska sortens kärlek just vill få oss att tro – att denna enda garanterar den fullkomliga lyckan? Att kärlek till fler personer skulle lösa den problematiken är svårt att se. Sökandet efter den andre kan lätt bytas ut till de andra och därmed bli avgudar.

Kyrkorna behöver bidra i samtalet utifrån den kristna synen på äktenskap där kärleken och förbund är integrerade delar av samma helhet. Då behöver den romantiska kärlekens normer dekonstrueras. De lär oss nämligen felaktigt att partnern – eller kanske flera partner – ska tillfredsställa alla mina behov och att individens frihet ligger i att följa sina begär. Det bästa som kan hända är därför om samtalet om polyamorösa relationer leder till en vitalisering av innebörden i det kristna äktenskapet. Det vore en bättre utgångspunkt för att delta i samtalet än att luta sig mot idén att äktenskapets normer skulle vara begränsande.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig