Extremvädret är en nödvändig påminnelse

Så nådde den då Sverige, den våg av extrem sommarhetta som plågat stora delar av Europa under den senaste tiden. I stora delar av landet blev onsdagen varm och torsdagen ännu varmare. Men värmen gjorde denna gång bara en snabbvisit som gjorde att vi klarade oss utan omedelbara svåra konsekvenser av det slag som bilderna från Sydeuropa visat – förödande bränder och behov att evakuera tusentals människor.

Ett par enstaka väldigt varma dagar under sommaren, det är väl inte mycket att skriva i tidningen om? Ett och annat temperaturrekord från anno dazumal tangerat eller slaget, det är väl bara roligt för tabellbitarna ibland oss att få vara med om? Den som vill vifta bort beskeden från den absolut övervägande majoriteten av det internationella forskningssamhället, att värmeböljorna trendmässigt blir fler, mer intensiva och längre till följd av mänsklig påverkan på klimatet, hittar alltid argument.

Om inte annat kan man ägna sig åt en pseudodebatt om huruvida svenska meteorologer ägnar sig åt hjärntvätt av befolkningen genom alltför flitigt bruk av den röda färgen på temperaturkartorna. (Det gör de inte.)

I stället är det klokt att se extremvädret, vare sig det handlar om 45-gradig värme i Portugal och Spanien eller översvämningar i Australien, som en i all sin hårdhänthet nyttig påminnelse om den situation världen befinner sig i. Och det finns anledning att särskilt reflektera över att om de klimatrelaterade effekterna är nog så allvarliga i den rika delen av världen, så är de ännu mer genomgripande och livshotande i fattiga länder.

[ Biskop om klimatmötet i Stockholm: Det är bråttom nu ]

Som kristna måste vi inse att vårt ansvar inte är begränsat till vår omedelbara närhet, inte ens till vårt land utan har global räckvidd.

Den bistra sanningen är att klimatklockan tickar allt snabbare, att tiden för när utvecklingen mot allt större katastrofer kan vändas håller på att rinna ut och att situationen inte kommer att lösa sig av sig själv. Tekniska innovationer – där Sverige ligger i framkant på flera områden – är en viktig och hoppingivande väg. Men att förlita sig på att det kommer att räcka vore förödande.

Klimatkrisen är alldeles för allvarlig för att lämnas över till teknikerna.

—  Elisabeth Sandlund

“Mitt mål är inte att människor ska ställa om sina liv”, säger moderatledaren Ulf Kristersson när han som sist i raden intervjuas i DN:s serie Klimatledarna. Hans patentlösning är elektrifiering av allt som går att elektrifiera.

En omläggning till mer förnybar energi är förvisso en viktig pusselbit. Och att slippa ändra sin livsstil är en högst mänsklig önskan, som kliar skönt i öronen i en tid där larmsignalerna ljuder allt tätare. Vi vill inte vara med och betala notan. Vi vill att några andra – politikerna, näringslivet, forskarna – ska lösa problemen så att vi kan fortsätta att konsumera och att resa i trygg förvissning om att det ordnar sig ändå.

Men klimatkrisen är alldeles för genomgripande för att lämnas över till teknikerna. Bara om situationen får belysas med ett etiskt och moraliskt ljus kan vi hoppas på långsiktiga och hållbara lösningar. Och här har varje kristen en viktig uppgift att ge ett bidrag, i samhällsdebatten men också konkret, som en av dem som går före.

[ Debatt: Gud driver på kyrkan om klimatet ]