På en knökfull perrong på Centralen, en halvtimme innan tåget söderut – första delen av en resa med två byten och en tid att passa – ska avgå, kommer det sms ingen vill ha. “Vi vill uppmärksamma dig på att din resa kan drabbas av senarelagd avgångstid”.
“Kan” är trots allt inte samma sak som “kommer att”. Hoppet lever. Men pulsen stiger. Och mobilen går varm. Inga lediga platser på flyg denna dag, några få biljetter på långfärdsbussen. Bokningen där är klar så när som sista klicket på “slutför” när tåget trots allt rullar in bara några minuter för sent.
Många resenärer har mycket mer dramatiska berättelser att bidra med. Är det inte i övre Norrland så är det i Mälardalen eller i södra Sverige – försenade tåg, inställda tåg, fullbokade tåg. Och detta i ett läge när intresset för att välja tåg i stället för bil eller flyg sannolikt aldrig varit större än nu, ett rimligt sätt för många att dra sitt lilla strå till klimaträddningsstacken.
Att kommunikationsmedel av olika slag drabbas av oförutsedda händelser är inget nytt. Men det är uppenbart att de problem som hopat sig inte handlar om en olycklig slump utan om strukturfel, sådana som borde ha kunnat förebyggas och som måste vara möjligt att åtgärda.
Järnvägseländet är inte det enda. Köerna för att ansöka om pass och väntetiden innan passet är färdigt är ett annat exempel. Kaoset på Arlanda, där SAS-strejken innebar en andhämtningspaus för den servicepersonal som utsätts för hot och trakasserier av uppretade resenärer, ytterligare ett. För att inte tala om de överfulla sjukhusen runt om i landet, som pressar anställda till uppsägningens gräns och som tvingar svårt sjuka att övernatta på hårda britsar på akutmottagningarna eller forslas härs och tvärs för att livet ska kunna räddas.
[ Lennarth Hambre: Så kan partierna säkra riksdagsmandat ]
“Vi såg det inte komma”. Dåvarande statsministern Stefan Löfvens ord i en intervju i SVT:s Agenda hösten 2019 har blivit bevingade. Den gången handlade det om gängkriminaliteten men ursäkten är lika dålig vilket samhällsområde det än handlar om.
De som sitter vid makten har något att förklara – inte försvara.
— Elisabeth Sandlund
Ja, saker och ting sker ibland överraskande. Katastrofer drabbar oss oväntat. Men väldigt mycket går att förutse och förebygga. Att “se det komma”, att vara förberedd och proaktiv, att lyssna på expertis och väga handlingsalternativ mot varandra, är i själva verket en av de viktigaste uppgifterna för politiker som gör anspråk på att få väljarnas förtroende för att styra landet, regionen eller kommunen.
De som sitter vid makten har något att förklara – inte försvara – och en skyldighet att redovisa vilka åtgärder som ska rätta till problemen på kort och längre sikt. Det senare gäller i lika hög grad dem som aspirerar på att ta över.
I andra länder avgår statsråd som en symbolisk handling när något gått riktigt skett. Hos oss pekas fingret i stället på respektive myndighet. Men de existerar inte i ett politiskt vakuum. “Myndighetsstyre” vore en ännu värre sjuka än “ministerstyre”. Den valrörelse som snart kommer i gång på allvar är ett tillfälle att ställa frågor och utkräva svar.
