Döden tänkte jag mig så. Bo Setterlinds dikt om hur den gamle odalmannen som gick sjungande på åkerjorden lyft upp den förskrämda harpalten i sin korg, “Och när jag somnat började han gå”, dyker inte sällan upp på tidningarnas familjesidor. Det är en vacker bild, trösterik för de efterlevande. Kanske hade den också varit det under den sista tiden för den som dödsannonsen gäller.
En god död utan smärta och ångest är ingen orimlig önskan, tvärtom naturlig hos var och en som vågar tänka på att jordelivet oundvikligen har sitt slut, hur stark, frisk och oövervinnerlig man än känner sig. De allt starkare krafter som kräver att dödshjälp ska tillåtas i Sverige hävdar att en sådan död bara kan garanteras om individen själv har rätt att besluta om när och hur den ska äga rum och att få den medicinska professionens hjälp att genomföra planerna. De drivs inte av ond vilja utan vill människor väl. Ändå hamnar de snett, både av principiella skäl och därför att de tar lätt på alla de negativa konsekvenser som en sådan reform skulle medföra.
Dödshjälpsförespråkarna är vältaliga och menar att de har tidsandan, utvecklingen i andra länder och den svenska allmänheten på sin sida. Tänk om det fanns en lika stark och påläst opinionsbildande skara som drev frågan om livshjälp!
Den svenska sjukvården är med all rätt en av valrörelsens fokusfrågor eftersom den berör alla medborgare, både som skattebetalare och som vårdtagare. De stora och övergripande problemen, till exempel frågan om regionernas vara eller inte vara och om personalens orimliga dokumentationsbörda, är viktiga. Frågor som rör speciella former av vård riskerar att drunkna i mängden eller föras åt sidan som sådant som bara gäller en mindre grupp. Men vård i livets slutskede kan inte avfärdas som ett särintresse. Den gäller inte få utan många, i princip alla utom dem som dör knall och fall utan förvarning.
God palliativ vård innebär just att ge livshjälp – hjälp att leva den sista tiden, vare sig det handlar om dagar, månader eller år. Både erfarenhet och forskning visar att den överväldigande majoriteten av dem som fått besked om att behandlingsmöjligheterna är uttömda vill fortsätta att leva med så stor livskvalitet som möjligt, även om det bara handlar om en vecka till. Visst får palliativläkare höra: “Jag har så ont så nu vill jag bara dö!” Men det är en hållning som snabbt byts till motsatsen när effektiv lindring av smärta och/eller ångest har satts in. Och här finns en hel arsenal av väl utprovade läkemedel och metoder att ta till.
Det är en grov missuppfattning att palliativ vård innebär att inte göra något alls. Den späddes på under coronapandemins inledningsskede när etiketten klistrades på beslut att utesluta gamla som drabbats av covid från behandling av infektionens effekter. Den erfarne geriatrikprofessorn Yngve Gustafson var inte fel ute när han tog till storsläggan och jämförde hanteringen med dödshjälp. Om bilden av att bli erbjuden palliativ vård är detsamma som att få en dödsdom stannat kvar på den kollektiva näthinnan, är det en av de allvarliga kvardröjande effekterna av coronapandemin som behöver motverkas med kraft.
[ Fredrik Wenell: Dödshjälp är en fråga om människosyn ]
Sanningen är att det behövs mycket mer specialiserad palliativ vård i Sverige. I riket som helhet var det 2021 mindre än 20 procent som kom i åtnjutande av sådan och andelen varierar från dryga 25 procent i Stockholms län och på Gotland till ynka 12,5 procent i Örebro län. Det är ovärdigt att tillgången och kvaliteten på vården ska avgöras av var i landet man bor eller vid vilken tid på året behovet uppstår, vare sig det handlar om ett rum på sjukhusets specialavdelning eller om att få så täta besök i hemmet att livskvaliteten upprätthålls in i det sista.
Särskilt förödande skulle det vara om dödshjälp kom att ses som en naturlig förlängning av palliativ vård
— Dagens ledarredaktion
Men, säger dödshjälpsförespråkarna, det ena utesluter inte det andra. De som vill ha palliativ vård och därmed förlänga sin sista tid ska förstås få det. Men alla vi andra som önskar att själva få bestämma när det är dags att dö måste ha samma rätt att få hjälp av sjukvården. Jämförelsen haltar. En medicinsk profession som har som grundläggande uppgift att hjälpa människor att leva – i bästa fall genom att bota deras sjukdomar, annars genom att ge lindring – kan inte samtidigt vara ålagd att göra precis tvärtom, att se till att människors liv avslutas i förtid.
Särskilt förödande skulle det vara om dödshjälp kom att ses som en naturlig förlängning av palliativ vård. Tanken framfördes nyligen av filosofiprofessorn Fredrik Svenaeus som i en understreckare i SvD hävdade att ett svenskt dödshjälpsprogram “bör integreras i den palliativa vården om det ska göra nytta”. Han påpekade dock att det hårdaste motståndet finns just där, hos “den ytterst kompetenta och engagerade vårdpersonalen”. Vad skulle hända om detta spår följdes? Kanske en utveckling som inom förlossningsvården, när barnmorskebristen spätts på av att den som vill stå i livets tjänst inte är välkommen om hon (eller han) inte kan tänka sig att också se till att barn inte får se dagens ljus. För vilken läkare eller sjuksköterska vill specialisera sig på att ge livshjälp till patientens sista andetag, om kravet också ställs på att vara beredd att avsluta liv i förtid? Och hur skulle patienterna kunna lita på att doktorn verkligen gör allt för att livet ska få levas färdigt, om också dödssprutan ingår i verktygslådan?
DAGENS LEDARREDAKTION
[ Elisabeth Sandlund: Även en restriktiv lag om dödshjälp skulle kunna missbrukas ]
