Ledare

Gud trillar inte av stolen om fel parti vinner

Frida Park: Men allvarliga hot mot samhället måste tas på allvar

Ödesval. Viktigare än någonsin. Hotad demokrati. Den drastiska val-retoriken uppstår i många partifärger. Hur ska det gå den 11 september? Ska mitt parti klara sig kvar i riksdagen? Vilket är egentligen mitt parti nu för tiden? Kommer “onda partier” få inflytande? Och hur ska det gå med elpriserna i vinter? Med bränslepriserna? Med klimatet? Och så sprider sig en råkall undergångsstämning som gör att många väljare känner sig osäkra och oroliga inför valet. Med rätta.

Givetvis spelar partierna på oron och levererar vältajmade löften som kittlar plånboken och utlovar räddning undan katastrof – den katastrof som kommer inträffa om “det andra regeringsalternativet” får makten. Det är valfilmer, reklamsnuttar, radiojinglar och valaffischer som skanderar att “vårt parti” har lösningen på krisen, på otryggheten, på gängkriminaliteten, på energikrisen.

Det flirtas med plånböcker och främlingsrädsla. Med nationalism och det dåliga samvetet. “Om ni röstar på oss kommer vi sänka priset på X, Y och Z. Om ni röstar på oss kommer alla tvååringar tala perfekt svenska. Om ni röstar på oss kommer vi rädda den hotade demokratin. Om ni röstar på oss kommer vi återskapa det trygga Sverige som det var på den gamla goda tiden. Om ni röstar på oss blir ditt dåliga samvete över klimatkrisen återlöst.”

Sverige står inför stora utmaningar, så är det. Men det är inte konstigt om medborgarna får orimliga förväntningar på vad politikerna ska leverera och på vad politiken kan åstadkomma. Och när löftena inte hålls uppstår politikerförakt. Sätter medborgarna sitt hopp enbart till Centerpartiets eller Moderaternas evangelium (eller vilket parti det vara må) kommer de oundvikligen bli gruvligt besvikna. Det är verkligen inte oviktigt vem eller vilka som styr landet och vilka värderingar de baserar sin politik på. Men den bästa politikern erkänner och håller sig till politikens gränser.

Det flirtas med plånböcker och främlingsrädsla. Med nationalism och det dåliga samvetet.

—  Frida Park

Inget parti kan frälsa Sverige, det inser nog de flesta. Men tänk om deras tid vid makten gör landet till helvetet på jorden? Detta är en uppriktig rädsla hos en del väljare och partister.

Ytterkantspartierna har flyttat fram sina positioner och det som var otänkbart bara för något decennium sedan – att såväl V som SD skulle kunna ingå i en svensk regering – kan efter valdagen bli verklighet. Intressant nog har Sveriges äldre väljare inte lika kort minne som de yngre: bland dessa väljare har V mycket lågt stöd. Samtidigt visar Dagens Sifo-undersökning som publiceras i dag att bland frikyrkliga väljare skrapar SD ihop mycket litet stöd: ynka två procent.

Många frikyrkliga drar sin väldigt röda linje vid att ge inflytande till SD. Men hur kommer det sig att SD har så lågt stöd i frikyrkan jämfört med samhället i stort? En rimlig förklaring finns i frikyrkans genuina engagemang för människor på flykt och för att hjälpa dem in i samhället. Kyrkorna vet att integration inte enbart är en politisk process, den är mellanmänsklig. Därtill har kyrkliga företrädare och opinionsbildare, så också i Dagen, återkommande synat och bemött migrationsdebattens hätska tongångar.

Ändå blir SD, partiet som gång på gång visat att de inte lyckas rensa bort främlingsfientliga kandidater ur sina led, i flera opinionsundersökningar näst största parti i Sverige. Demonisering har alltså inte begränsat SD:s tillväxt. När de utmålades som ett stort hot kunde de i stället växa sig allt större. Bättre än utfrysning hade varit, och är fortsatt, att alltid och kraftfullt bemöta allt slags tankegods och alla argument som går på tvärs emot det okränkbara människovärdet - vilket parti som än står som avsändare.

När SD utmålades som ett stort hot kunde de i stället växa sig allt större.

—  Frida Park

Oavsett hur det går på söndag, vilken färg partiledaren som får uppdraget av talmannen att bilda regering än har, kommer solen fortsätta att gå upp över fattig och rik, gammal och ung, svensk och afghan. Kyrkorna kommer fortsätta fira gudstjänst och finnas till för alla människor i behov av hjälp oavsett vad statsministern heter. Och kyrkorna kommer fortsätta stå upp för människovärdet, markera politikens gränser och sprida medmänsklighet och hopp.

Faktum är att ett av samhällets allvarligaste hot är hopplösheten som breder ut sig, ensamheten och den psykiska och existentiella ohälsan. Detta behöver politiken ta på allvar, men faktum är att kyrkorna har goda verktyg för att bidra till en förändring. Och kanske är det bästa kyrkan kan göra för Sverige, för nästa generation och för framtiden, att bemöta och avslöja unkna värderingar samtidigt som man avdramatiserar överdriven undergångsretorik. Ett sätt vore att stadigt och trotsigt peka på hoppet som bär oavsett vilka som tar makten efter valet på söndag. Gud trillar trots allt inte av stolen om fel parti vinner.


Fler artiklar för dig