I Carina Bergfeldts SVT-program i fredags berättar artisten Andreas Wijk att han är homosexuell, att hans tro är större än någonsin och om sitt engagemang i Hillsong. Det hade varit väldigt intressant om Bergfeldt under fredagens talkshow i SVT hade frågat Andreas Wijk hur han kan känna sig hemma i frikyrkan. Resan bort från kyrkan är alltså inte alla hbtq-personers berättelse, vilket man lätt kan få intrycket av när man läser sekulära medier.
Givetvis kan det för vissa vara smärtsamt, som också Wijk berättar om, att växa upp i ett sammanhang där utlevd homosexualitet ses som synd. Inte minst för unga kan ett kärlekslöst bemötande leda till ett psykiskt och själsligt lidande. Det måste samfund, och tidningen Dagens ledarsida, som utifrån Bibeln håller fast vid den världsvida och genom kyrkohistorien rådande hållningen att äktenskapet är mellan man och kvinna, kunna förstå och erkänna.
Alltför många gånger har hårdhet drivit människor från kyrkan och tron. Det tarvar självreflektion och, som Niklas Piensoho, föreståndare i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, gjorde under en av sina samtalskvällar om brännande frågor, en uppriktig bön om förlåtelse.
[ Frida Park: Gud älskar både Jonas Gardell och Stefan Swärd ]
Kyrkan måste våga bearbeta sitt bemötande, men också teologiska frågor som i samhället ses som kontroversiella. Historiskt sett har locket på inte varit en framgångsrik väg för kyrkan, oavsett om vi talar dop, skilsmässa, kvinnor i ledarskap eller samkönade äktenskap. Det är viktigt att en bearbetning inte per definition innebär ett förändrat teologiskt ställningstagande. Det är fortfarande så att det är den som vill ändra på kyrkans 2000-åriga äktenskapssyn som bär bevisbördan.
[ Lennarth Hambre: Läge för ett varningens finger ]
Visst finns det en risk att samtal av det här slaget, även i demokratiskt fostrade sammanhang som frikyrkan, kidnappas av aktivister med olika agendor. Risken är också att personer känner sig frestade att hugga varandra i strupen. Därför kräver samtalet vishet och tydlighet från församlings- och samfundsledningar. Är det till exempel rimligt om en närvarande minoritet kommer förändra en församlings teologiska hållning i en potentiellt kyrkosplittrande fråga?
Men även om kritik kan finnas mot vissa enskilda processer får det levande teologiska samtalet inte tystas. Här är Niklas Piensohos serie om brännande frågor föredömlig, obeaktat att delar av hans tolkning kan diskuteras. Föredömlig, inte bara för att han på ett pedagogiskt sätt, med ödmjukhet och öppenhet vågar ta sig an frågor som många andra duckar. Utan också för att locket på leder till tystnadskultur, oro, osäkerhet, otydlighet och att människor far illa.
[ Frida Park: Striden om samkönade äktenskap är inte Kyrkans värsta ]
Är kyrkan tyst är risken att hbtq-frågorna ändå kommer vara avgjorda inom en generation, men då utan avgörande teologisk reflektion. Och då finns risken att viktiga frågor i kölvattnet, som synen på synd och behovet av frälsning, riskerar att tappas bort.
“Jesus han är svaret för vår värld i dag”, har kyrkan sjungit många gånger. Det förpliktigar. Om Jesus ska kunna vara svaret i dag måste kyrkan våga tillåta samtidens aktuella frågor att ställas – och besvara dem i kärlek och med tydlig biblisk förankring, samtidigt.
