Kyrkoffensiv nödvändig för att mota coronasekulariseringen

Frågan många ställde sig under pandemin var om covid-19 skulle leda till påskyndad sekularisering eller en coronaväckelse. En pandemi med skrämmande siffror på svårt sjuka och döda ökade behovet av att reflektera över och samtala om existentiella frågor. Många kyrkor såg därför möjligheten att erbjuda forum för detta, i små format eller digitalt. Blev det någon coronaväckelse?

Nej, några sådana tecken syns inte. Inte ännu. Antalet gudstjänstbesökare i Sverige har minskat med 40 procent sedan 2019. Från 11,5 till 7 procent, som Dagen skrivit om (13/1). Men är dessa alarmerande röda siffror facit? Visar de att kristenheten inte alls lyckades möta frågorna om liv och död med att Jesus är svaret? Det skulle indikera en redan minskande kristenhet som kraftigt accelererat farten mot sin egen utplåning. Fast då glömmer man bort flera aspekter.

Siffrorna från enheten för forskning och analys vid kyrkokansliet i Uppsala är inte slutgiltiga. Det har gått för kort tid för att pandemins inverkan på kyrkorna i sin helhet ska kunna summeras. Och även om de är oroande finns ingen anledning till överdriven alarmism.

Än finns tid för coronaväckelse.

—  Frida Park

Distansarbete var före pandemin förbehållet några få branscher. Under pandemin blev hemarbete nästintill regel där det bara var möjligt. Nu, en tid efter de största nedstängningarna, är det fler och fler som inser att mjukisbyxor, manchestertofflor och zoom-möten förlorat något av sin lockelse i jämförelse med samtal med kollegor vid kaffeautomaten, sällskap när man äter matlådan och möten där man kan sitta ansikte mot ansikte i samma rum.

Det går att skönja en tydlig rörelse tillbaka från isolering till gemenskap i arbetslivet. Den rörelsen, utifrån det dagliga ett arbete innebär, går snabbare än den tillbaka till kyrkan, som vi besöker väsentligen mer sällan. Men tecken finns att även den redan pågår.

[ Joel Halldorf: Corona-väckelse eller stärkt sekularisering? ]

Bortfallet är inte svårt att förklara. Praktiker, vanor och handlingar är det sätt varpå vi uttrycker vår tro. När dessa bryts, och detta under lång tid, är det inte konstigt att andra rutiner skapas. Utmaningen för kyrkorna blir därför att motivera tidigare gudstjänstdeltagare att åter hitta hem i kyrkan. Det behövs en strukturerad kyrkoffensiv, men hur?

I dessa tider av lågkonjunktur och krig har kyrkan en stor roll att spela i en tid då allt fler upplever utsatthet. Vem ska då bidra med mening, glädje, matpaket, pengar till kläder till barnen? Vem ska vara händer och fötter åt kyrkans herre när gudstjänstdeltagarna blir allt färre?

De svåra tiderna skapar också möjligheter för kyrkan att sträcka ut en hand till den som har tro och engagemang men tappat bort kyrkvanan. Alla mår bra av att få känna sig behövda. I arbetet med att stötta människor ger kyrkan alltså inte enbart mening till den som tar emot hjälpen utan också till den som får möjlighet att ge den.

Siffrorna måste naturligtvis tas på allvar. Utvecklingen måste följas. Men trots allt är tappade vanor lättare att plocka upp än att skapa helt nya. Det är dags för en kyrkoffensiv. Än finns tid för coronaväckelse.

[ 40 procent färre svenskar går till kyrkan efter pandemin ]