Kyrkorna borde stå för sitt eget kalas

Kan en kyrka som finansieras av, eller med hjälp av, staten i sanning vara fri? Frågan ställs med anledning av hur beroende det visat sig att flera kyrkor och kyrkliga organisationer är av skattepengar för att få sin verksamhet att gå runt. Detta gäller inte bara Svenska kyrkan utan även många av de klassiska frikyrkorna och även de nyare tillskotten på den religiösa kartan, inklusive de muslimska samfunden.

Genom att insamling nu sker via skattsedeln och kyrkoavgiften har flera församlingar och samfund fått se sina ekonomiska resurser stärkta, vilket absolut kan ses som något positivt. Mer resurser är lika med mer verksamhet och ökade möjligheter för människor att komma till tro. Att vara en del av det offentliga systemet har setts dessutom ansetts ge samhällelig legitimitet för vissa av samfunden.

Men baksidan av statligt överberoende får inte glömmas bort. Katolska kyrkan ser sig numera ”helt beroende” av kyrkoavgiften. Situationen är likartad för flera samfund. Den beroendeställning som flera kyrkor befinner sig i till staten, till statens resurser och logistik är också en tydlig riskfaktor. Vad händer om staten beslutar att skruva åt kranarna? Eller sätta upp villkor som strider mot tron? Pengarna kommer in, men till vilket pris?

Som troende och kyrka behöver vi vara medvetna om vad ett statligt beroende och villkorande gör med oss, vår självständighet och vår tro. Vi kanske borde betala för vårt eget kalas.

[ Lars Trägårdh: Civilsamhället bör fixa sina egna pengar ]