Kyrkan måste bli bättre på att ta hand om sina ledare

Kafferep med sju sorters kakor, andakter med kontemplativt innehåll, fokus på existentiell hälsa och själens frälsning. Det låter ju som en drömtillvaro på arbetet! Och ändå är det precis tvärtom. Präster, pastorer och diakoner löper störst risk att bli sjukskrivna, vilket Dagen skrivit om. Hur kunde det bli så här?

En förklaring är naturligtvis att riktigt så rosaskimrande är inte tillvaron. Ledare i kyrkan möter enorma behov – yttre och inre – inte minst under pandemin, som behöver hanteras. Det kan bli övermäktigt för vem som helst. Lägg därtill att yrket ofta är utsatt, ensamt och i konflikt med styrelser, kyrkoråd eller äldste som ställer sina krav, teologiska och praktiska. Det blir lätt en toxisk tillvaro. Strukturer, stödfunktioner och uppdragsbeskrivningar är alltså avgörande.

Ännu en förklaring är den inre samvetsstress som kommer av att vara själasörjare. Hur säger man säga nej till någon i behov av förbön, stödsamtal, vägledning, mat eller husrum?

En fråga som varje församling bör ställa sig är hur det kommer sig att herden som är tänkt att vårda sin hjord riskerar att må dåligt. En annan om Jesu ord om att älska sin medmänniska, predika evangelium (i ord och handling) och hjälpa ”dessa mina minsta” verkligen kan ”delegeras” från att vara varje kristens ansvar till att enbart bli prästens, pastorns eller diakonens. Då är det inte konstigt om bördorna blir överväldigande.

[ Stefan Swärd: Tänk på att stötta din pastor ]