Det stormar i Equmeniakyrkan. Som så ofta kretsar stormen bland annat om samkönade vigslar. Med bara dryga tio år på nacken ställs det unga samfundet inför konflikthantering där krockarna riskerar att leda till splittring.
Det var Metodistkyrkan i Sverige, Svenska baptistsamfundet och Svenska missionskyrkan som gick samman till ett nytt samfund 2011 och i frågan om samkönade vigslar valde att ta över den kompromiss Missionskyrkan valt som sin väg: att varje församling själv skulle besluta om man ville erbjuda samkönade vigslar eller ej. ”Borgfreden” började emellertid ganska snart att knaka i fogarna.
År 2021 skrev 66 personer en motion till Kyrkokonferensen att alla församlingar måste vara beredda att erbjuda vigsel till samkönade par. Kyrkostyrelsens förslag till beslut – avslag med motiveringen att beslutet måste vara varje församlings – gick efter en debatt med hundratals inlägg till slut vinnande ur slaget. Men striden verkar inte vara över.
Dagen har tidigare skrivit om Immanuelskyrkan i Stockholm, Missionskyrkan i Rimbo och Uppsala Baptistkyrka där den senare konflikten blivit så djup att samfundet öppnar för att en mjuk skilsmässa, eller i värsta fall en hård, kan vara en möjlig väg framåt. Talet om att alla medlemmarna i församlingen bör vara lojala med samfundet som sammanhang väcker, som Dagens reporter Thomas Österberg skrivit i en kommentar, frågor. Hur ser en sådan lojalitet ut och vad ska man vara lojal emot? Kyrkoledarna? Samfundets formulerade teologiska grund?
[ Baptistkyrka stoppar för nya medlemmar efter kris i församlingen ]
Ända sedan begynnelsen har samfundet härbärgerat alltifrån de mest teologiskt liberala medlemmarna till konservativa som ser nej till samkönade äktenskap som frälsningsavgörande. Splittring mellan syskon ses då som svärdet som är tvunget att gå genom kristenheten. Hur ska alla dessa kunna enas kring ett centrum? Vad skulle centrum i så fall vara?
Talet om “skilsmässa” sänder en tydlig signal om att ledningen inte är säker på att enhet är möjlig.
— Frida Park
Talet om ”skilsmässa” sänder en tydlig signal om att ledningen inte är säker på att enhet är möjlig. Måhända hade en tidig process i samfundet, i stället för kompromissen med dubbla äktenskapssyner, kunnat förekomma en del av Equmeniakyrkans konflikter. Är det i så fall vägen framåt för samfundet? En bearbetning liknande den Evangeliska frikyrkan inlett?
[ 2060 - året då Equmeniakyrkan riskerar dö ut ]
I det läge Equmeniakyrkan nu befinner sig i kan det dock vara fel ände att börja i. Stormen rör inte bara samkönade vigslar utan även bibelsyn, synen på synd och omvändelse och evangelisation. Kanske är det en än mer grundläggande process som skulle behövas. Med tanke på de teologiska ställningstaganden som hörts från företrädare för samfundet och den teologiska högskola samfundet är huvudman för och som ska förse samfundet med teologisk kompetens, Enskilda högskolan i Bromma, kan det nog finnas anledning prioritera att försöka bli överens om det allra mest nödvändiga. Tror man på Guds transcendent? På Jesu återkomst? På att Jesus var Messias?
Frågan samfundet behöver ställa är om det kan hitta sitt centrum i trosbekännelsen. Kan alla vara lojala med den egna antagna teologiska grunden? Om inte blir det svårt att enas kring andra frågor. Då finns också risken att än allvarligare splittringar väntar Equmeniakyrkan framöver.
