Vill vi ha ett samhälle där de i ekonomisk och social utsatthet drivs till dödshjälp?

Är det sluttande planets argument ett dåligt argument? Det menar Kent Revedal i sin replik på två artiklar om dödshjälp från ledarredaktionen (2/4, 11/4). Som med alla argumentationsformer har den sina för- och nackdelar.

Visst är det så som Revedal skriver att vi inte exakt kan veta hur framtiden kommer se ut. Vi vet inte med 100 procents säkerhet att det kommer bli så att om Sverige inför dödshjälp för personer med exempelvis ALS så kommer även personer under 18 år på sikt erbjudas dödshjälp. Men vi kan titta på Belgien och konstatera att så har skett där. Det började med legalisering av dödshjälp för vuxna med kronisk fysisk smärta. Och nu är det tillåtet även för barn. Visst, det kanske blir annorlunda i Sverige. Men det kan vi inte veta.

I min ledare lyftes exemplet Belgien. Ett annat land som legaliserat dödshjälp är Kanada. Även där har antalet fall av beviljad dödshjälp ökat. Från 1 000 dödsfall 2016 till över 10 000 dödsfall år 2021. Kritik har väcks att det i Kanada nu är många fattiga som begär och beviljas dödshjälp. En kvinna hade inte möjlighet att bo kvar i sitt hus och hade inte råd att flytta. Hon beviljades dödshjälp. En annan kvinna hade inte råd att betala sina räkningar och beviljades dödshjälp. En 65-årig man vars fattigdom och rädsla inför att bli hemlös var skäl nog för läkare att bevilja hans ansökan om dödshjälp. Det är de socialt och ekonomiskt utsatta som drabbas. Exemplen på det sluttande planet är inte hittepå. Det är verklighet.

Vidare är Revedal kritisk mot att det sluttande planets argumentation bygger på rädsla. Låt oss stanna upp vid detta en stund. Rädsla är en känsla som i högsta grad är adaptiv och funktionell. Den säger oss när något riskerar att vara farligt och bör undvikas. Som en mörk gränd i en otrygg stad. Där hjälper rädslan oss att fatta kloka beslut. I fallet med dödshjälp finns det ingen anledning att stänga av de känslorna. Tvärtom finns det goda skäl att vara orolig inför vilken typ av samhälle vi skulle få om dödshjälp legaliserades i Sverige.

Det finns goda skäl att vara orolig inför vilken typ av samhälle vi skulle få om dödshjälp legaliserades i Sverige.

—  Steven Crosson

De exempel som ofta lyfts upp till stöd för dödshjälp är också de som Revedal nämner i sin artikel: De som lever med kronisk smärta, antingen i livets slutskede eller mitt i livet. Naturligtvis är det så att även den palliativa vården har potential att förbättras, men det är samtidigt den specialistvård som vuxit mest. Den har ett oförtjänt dåligt rykte.

[ Kent Revedal: Att öppna för dödshjälp måste inte leda till ett sluttande plan ]

I mitt arbete som psykolog har jag i flera år arbetat med personer som levt med långvarig och stark kronisk smärta. Jag vet att vården för denna grupp inte är okomplicerad. Lidandet är för många mycket stort. Men jag vet också att för väldigt många människor kan mycket göras så att livskvaliteten avsevärt förbättras genom rehabilitering och terapi. Jag har sett det. För en person som levt med smärta i många år kan en god vård vara det som väcker livslusten åter. Vad skulle dödshjälp här tillföra?

En ödmjukhet inför livets komplexitet är nödvändig. Men vi måste också fråga oss om vi vill ha ett samhälle där ekonomiskt och socialt utsatta känner sig drivna till dödshjälp. Vill vi verkligen ha ett samhälle där den som drabbats av psykisk ohälsa får dödshjälp i stället för terapi, medicin och empati?

[ Steven Crosson: Vem dödade Shanti de Corte? ]