Det är inte längre många som minns att det en gång var synd med bio, dans, kortspel och spela fotboll på söndagarna. Dumt att det var förknippat med det som var kul eftersom kristen sågs som något obeskrivligt trist.
Men talet om synd har också uppfattats som kyrkans verktyg att hålla människor i schack. Det har filmskaparen och författaren Kay Pollak varit med och förstärkt. Det är en tolkning som han låter prästfrun i Såsom i himmelen uttrycka kärnfullt. I vrede utbrister hon mot sin man att kyrkans tal om synd syftar till att hålla människor i sitt grepp för att kunna styra dem genom moraliska påbud och begränsningar.
Visst har det legat något i hur Pollak beskriver kyrkans makt över befolkning. Den lutherska statskyrkan har både haft den kulturella och den moraliska makten, och prästen skulle exekvera den. Varje medborgare förväntades inordna sig i de normer som den kristna tron förespråkade. Alla skulle med.
Moraliska felsteg kan snarare ses som huvudvärk vid högt blodtryck, symptom men inte orsak.
— Fredrik Wenell
Diskussionen om vad synd är har återkommande diskuterats genom kyrkans historia. I den lutherska teologin har det exempelvis motiverats med lagens dubbla funktion, som Peter Plars som förklarar i en debattartikel (27/4). Moralen har enligt den teologin två uppgifter. Dels att få människor att inse sin synd och därmed sitt behov av frälsning. Dels så att människor ska veta vilka moraliska normer man bör rätta sig efter. Problemet är att båda de funktionerna är beroende av en samhällskultur som inte längre finns. Annorlunda uttryckt – teologin fungerade i ett kristet enhetssamhälle där Gud var allas auktoritet, eller i alla fall förväntades vara.
Men varken syndakatalog eller skammen över maktfullkomligheten får innebära att kyrkan upphör att tala om synden. Det vore förödande eftersom den är en realitet och följden kan bli att frälsning inte längre uppfattas vara nödvändig. Lösningen är därför inte att tysta ner talet om människans belägenhet utan att tala rätt om synden.
Kyrkorna har en möjlighet att återupptäcka att synd handlar om den djupgående felriktning som alla människor delar. Moraliska felsteg ska snarare ses som huvudvärk vid högt blodtryck, symptom men inte orsak.
Om synd bara uppfattas ha med moralen att göra ses kyrkorna alltför lätt som moralens ängsliga väktare och något varje myndig självständig individ bör bryta med för att, precis som prästfrun i Pollaks film, bli befriad och hitta sin inre ton.
[ Frida Park: Får man predika som det står i Bibeln? ]
Men frälsning handlar inte om att hitta sin inre ton eller att bli moraliskt vuxen, utan om att inse att den personliga synden är en följd av varje individs delaktigt i ”världens bortvändhet från Dig” – som det heter i syndabekännelsen – och få sitt liv riktat mot Jesus.
Därför bör alla teologiska diskussioner och samtal om allt från dop, hbtq eller kristna värderingar i fortsättningen inkludera en fördjupad förståelse av syndens realitet och vad det betyder för varje människa. I annat fall är det fara värt att frälsning bara blir något som handlar om mig och mitt snarare än såväl en personlig omvändelse som en delaktighet i Guds upprättande av sitt rike.
[ "Jag visste inte att det fanns så mycket hat bland kristna" ]
