Nog går det ett svärd genom kristenheten

Alldeles för få predikningar, krönikor, ledartexter, argument och debattartiklar inleds med orden ”jag kan ha fel”. Någonstans på vägen verkar delar av kristenheten tappat bort grundfundamentet: att tolka Bibeln och vad som är Herrens ledning är något man gör tillsammans. Numera låter det snarare som så: min tolkning är den enda rätta. Det är rätt stor skillnad på att bekänna sig till Gudsordets ofelbarhet i stället för den egna tolkningens.

Liberal eller konservativ, bokstavstroende eller evangelikal – alldeles oavsett vilket epitet du föredrar närmar du dig gränsen för farlig fundamentalism om du inte kan ha som utgångspunkt att du, likväl som den som ser annorlunda i teologiska spörsmål, kan ha fel.

Att närma sig skriften med en ödmjukhet och nyfikenhet att tillsammans söka förstå Guds budskap till oss ska inte ställas i motsats till att ha en trygg tro och en övertygelse om vad man tror på. Men inte förrän vi förhoppningsvis står inför den ”vita tronen” efter detta jordeliv kommer någon enda av oss kunna förstå allt. Det finns således väldigt lite att vinna på att bete sig som att man är den enda ägaren av den fulla och sanna uppenbarelsen. Lite större vördnad bör vi väl kunna känna inför Gudsordet och vår egen ofullkomlighet?

När kristenheten fastnar i allehanda debatter är det ofta detta som saknas: Insikten om att vi alla har syndat och att det endast är på grund av nåd vi blir frälsta och frikända. Inte på grund av rätt tolkning. Men alltför ofta saknas även kärleken, den Bibeln varnar för kommer kallna hos de flesta.

[ Per Ewert: EFK är som en båt där två grupper försöker ro åt varsitt håll ]

Nu för tiden verkar vi kunna vara oense om arvsynd, försoning, dop och Jesu återkomst och ändå vandra med varandra på vägen. Men tydligen klarar inte vår syskonkärlek att det i församlingen finns olika synsätt på huruvida hbtq-personer ska få vara medlemmar eller om kvinnor får vara pastorer. Southern Baptist Convention (SBC), ett kongretionalistiskt samfund – väl bemärke, har hotat Sverigekända Saddleback church med uteslutning efter att den anställt en kvinna som pastor. Där gick tydligen gränsen för SBC.

Detta är två områden där kristenheten riskerar att alldeles tappa huvudet, och egenrättfärdigt vråla om den enda sanna tolkningen. Om man nu verkligen önskade få sina medbröder och -systrar att inse den egna tolkningens suveränitet är det knappast en framgångsrik pedagogik.

För många av oss som håller Bibelordet högst får skrämseltaktiken och överorden motsatt effekt.

—  Frida Park

Det är viktigt att slå fast att vi inte pratar om att öppna kyrkdörren för synkretism, inte om heresi, inte om att Jesu försoningsverk ska kastas över ända. Faktum är att tvistemålen sällan gäller vad som ryms i den apostoliska trosbekännelsen. På båda sidor av de djupaste av tolkningsdiken finns det syskon som med frimodighet kan instämma i ”Vi tror på Gud allsmäktig …” och likväl vägrar att tillbe tillsammans.

I stället för vittnesbörd om skaror av människor som vänder om till Gud, sprider sig genom kristenheten en unken doft från syndakatalogernas dagar när heligt vreda apologeter dömer sina syskon till förtappelse.

Hur hamnade vi här, att splittring, som kyrkans egen Herre varnade oss för, inte längre ses som något att sky utan något att efterfråga? Hur blev splittring slagordet heliga tar till för att skydda sig från vad man ser som orent? En förklaring är uppenbar: De som förespråkar splittring är ofta de som ogärna lyssnar till andra sidors argument. Endast den rätta läran ges utrymme i talarstolar, i bönegrupper eller i spalterna – för att undvika att ”skapa förvirring”. Det borgar sällan för sundhet.

[ Avgörande närmar sig för Sydstatsbaptisterna - får kvinnor vara pastorer? ]

Osund renlärighetsiver finns på alla sidor, men med ord som ”heresi”, ”svärd genom kristenheten”, ”likgiltighet inför orättfärdigheten”, ”bedrägeri” försöker nu de som ser sig som mest bibeltrogna skrämma människor som många gånger älskar sin församling till att gå ur sitt samfund eller sin församling. Ska Anna eller Lars som bor på en ort med bara en kristen kyrka lämnas utan sammanhang, utan syskon, utan Kristi kropp?

Med vilken rätt sätter man en lärofråga framför den apostoliska bekännelsen? Med vilken rätt bortser man från Jesu ord om enheten och kärleken syskon emellan (den kärlek som överskyler en myckenhet av brister) som skulle vara ett vittnesbörd för världen om Gud? För många av oss som håller Bibelordet högst får skrämseltaktiken och överorden motsatt effekt.

Jag kan ha fel, men för egen del har jag alldeles för stor Gudsfruktan för att emot min Frälsares befallning stänga dörren till kyrkan för min Jesusälskande medbroder- och syster för att han eller hon råkar läsa Bibeln med något annorlunda glasögon än jag gör. Nog går det ett svärd genom kristenheten, frågan är vem som svingar det.

[ Antje Jackelén: Sektvarning att sätta "liberal" mot "bibeltrogen" ]