Judarnas diaspora är också en välsignelse

Redan innan krutröken ens hade inte hunnit lägga sig efter andra världskriget gick en debatt mellan Hugo Vallentin och Marcus Ehrenpreis av stapeln på Zionistföreningen i Stockholm (14 mars 1945). I debatten är kombattanterna överens om nödvändigheten av att judarna kan återvända i frihet till landet.

Men den största delen av judarnas historia har faktiskt präglats av att de levt i diaspora, utspridda bland folken. I det Gamla testamentet är det som en följd av Guds domar. På grund av brott mot förbundet blir de fördrivna i exil. Den judiska identiteten har alltsedan dess oftast formats som ett svar på den exilsituation och som sådan är det en välsignelse för alla andra folk.

Det var en unik händelse att det judiska folket för 75 år sedan gavs rätten till landet. Det ska vi fira och glädjas över. Men som kristna är det också värt att rikta blicken mot den vanligaste existensformen för judarna – diasporan, eller galuth som de själva benämner den. Den visar hur ett folk kan kreativt och konstruktivt kan leva i ett samhälle utan att ha makten. Judarna har i många sammanhang bidragit till handel, forskning och kultur.

Judarnas diaspora kan till och med lära andra folk vad det innebär att bibehålla sin identitet utan att ha den politiska makten.

—  Fredrik Wenell

Men när den sekuläre juden Vallentin ser landet som en nödvändighet för att få slut på den demoraliserande galuth-existensen, betraktar Eherenpreis den snarare som ett val och en garant för judarnas andliga identitet. Kampen stod alltså mellan en sekulär judisk identitet och en andlig. Den förstnämnda såg nationen som en förutsättning för det judiska folket, medan den andra såg diasporan och nationen som två olika uttryck för judisk identitet, men där diasporan tjänade som ett sätt att säkra den andliga vitaliteten. Det är två olika judiska sätt att se på nationalstaten.

[ Avråder återigen judar att resa till Malmö ]

Nationalistiska politiker ser en naturlig relation mellan nation och folk. I en intervju med Dagens Nyheter (14/12-14) sa Björn Söder (SD) att judar inte var en del av den svenska nationen, men givetvis svenska medborgare. Han gör i artikeln en sådan skillnad på nation och medborgarskap.

Han fick kanske oväntat stöd från Annika Hernroth-Rothstein, politisk rådgivare och aktivist, som konstaterar att hennes hem är Israel men hennes pass anger svenskt medborgarskap (Jerusalem Post 4/1-15). Hon ställer sig alltså på Söders, och Valletins, sida och anger landet betydelse för det judiska folket.

[ Steven Crosson: SD:s charmoffensiv mot Israel slutade i platt fall ]

Men precis som Ehrenpreis menar den inflytelserika rabbinen Jonathan Sacks att diasporan är en omistlig del av den andliga judiska identiteten. Den kan till och med lära andra folk vad det innebär att bibehålla sin identitet utan att ha den politiska makten. Judarnas diasporaidentitet har otvivelaktigt burit kreativa frukter till omgivande samhällen just på grund av minoritetspositionen.

Låt oss fira Israels 75-års dag, och samtidigt som kyrka lära oss av judarna, inte främst hur man lever i en nation, utan som medborgare i exilen. För är det något den kristna kyrkan vet är det att politisk makt sällan bidrar till vitalisering av tron och kyrkors politiska makt har ofta varit till nackdel för minoriteter som judar, frikyrkliga och andra.