Det var en söndag helt nyligen och hela familjen var på väg hem. Men när vi närmade oss huset hördes ett välbekant och pipande och ljud. Hela trapphuset ilade. Det var en brandvarnare som tjöt. Medan barnen hölls ute i trädgården sprang jag i trappen, med örat tryckt mot dörrarna för att lokalisera från vilken lägenhet det lät. Luktande efter brandrök. Kännande på handtagen efter värme.
Till slut återstod bara tre lägenheter längst upp i huset. Ljudet måste komma från en av de här tre dörrarna. Jag ringde på alla. En man öppnade. Med andan i halsen frågade jag honom om det var hos honom alarmet gick. Om det brann? Om han och hans rullstolsburna fru var ok? Han svarade leende: ”Nej, det brinner inte hos oss. Men tack för att du frågade.” Så stängde han dörren.
Nej, det brinner inte hos oss. Men tack för att du frågade. Så stängde han dörren.
— Steven Crosson
Just den här gången visade det sig vara bara en övernitisk brandvarnare hos en bortrest granne som var problemet. Men mannens svar har följt mig: Det brinner inte i just min lägenhet. Så tack och hej.
Förhållningssättet tycks vara utbrett, och inte begränsat till brandfara. Tydligast kanske det är när det handlar om klimatförändringarna. I vår lilla vrå av världen brinner det inte, inte nu i alla fall. I Sverige källsorterar vi. Och vi är bland de bästa länderna i världen när det gäller att producera förnybar energi. Sverige brukar hamna högt, om inte högst upp, när de grönaste länderna rankas.
Så varför ska då vi bry oss om hur det ser ut i andra länder? Borde inte de ta ansvar för sig? Jo, så är det ju. Men också nej. Självklart har varje land ett eget ansvar att minska sina utsläpp och klimatpåverkan. Det är absurt att Tyskland bränner mer, och inte mindre, smutsig kol samtidigt som växthusgasernas påverkan på klimatet blir allt tydligare. Lika fel är det att Kina står i dag för cirka en tredjedel av alla utsläpp av växthusgaser och att man under 2022 öppnade två nya kolkraftverk i veckan.
[ Lennarth Hambre: SD fortsätter kulturkriget mot klimatkrisen ]
Men att bara konstatera att andra länder är värre skurkar och sedan stänga dörren kommer inte leda någonvart. Koldioxid och metan känner som bekant inte någon respekt för landsgränser. Och när temperaturen fortsätter att öka, som en följd av globala utsläpp, kommer även vi i Skandinavien att påverkas – av stressade ekosystem, förstörda skördar, extremväder och så småningom av klimatflyktingar som söker sig till nordligare breddgrader.
Klimatbistånd blir här en bärande del av engagemanget för att på ett globalt plan möta klimatförändringarna genom exempelvis klimatomställningsstöd, övergång till fossilfri energi och effektiviseringar. Men lika viktigt är ny innovation där Sverige som land visar på och implementerar grön teknik som sedan kan plockas upp av tredje land när tekniken blivit tillgänglig och billig. Det som görs här kan i framtiden användas även där, till gagn för alla.
Klimatförändringarna står för dörren. Huset är hotat och det gäller även våra hem. De sista vi svenskar bör göra är att tro att klimatförändringarna inte gäller oss.
[ Torpkonferensen vill ta miljöansvar och inspirera besökare ]
