Vi har alla rätt till en värdig död

Det är sommarpratets tid. Då syftar jag både på de viktiga samtalen som sker runt grillarna på campingplatserna, men främst på P1:s sommartradition. Den 25 juni var det TV-profilen Renée Nybergs tur att prata. I slutet av programmet berättar hon om sin pappas död för många år sedan. Hon som blir trygg av att få svar på frågor har alltsedan dess burit med sig frågan ifall den sista morfindosen tog hennes pappas liv. Hon har också ångrat att hon inte insisterade hårdare på att låta sin far få röka en sista cigarett.

Önskan om att våra nära och kära ska få ett värdigt avslut och sin sista önskan uppfylld är allmänmänsklig. De allra flesta gruvar sig inför processen – smärtan, ångesten, ensamheten eller kanske sjukdomen – som kan föregå döden. Många sörjer också att inte få se barn eller barnbarn växa upp.

Det är vidare många som inte vill ligga andra till last. Men som Mikaela Luthman, palliativläkare, konstaterar i den nyutkomna boken En värdig död, att vara en börda för andra är att vara människa.

När vi föds in i världen är vi bördor för våra föräldrar. Så ser inte de allra flesta föräldrar på sina barn, men vid närmare eftertanke är barn en kraftig inskränkning på de egna autonomin. När det nyfödda barnet skriker för att en blöja måste bytas eller för att det är hungrigt behöver förälderns egna behov stå tillbaka. Det är helt enkelt mänskligt att vara andra människor till last.

Det är helt enkelt mänskligt att vara andra människor till last.

—  Fredrik Wenell

I boken, som beskriver katolska perspektiv, löper som en röd tråd just tanken om att en kristen människosyn innebär att döden är en del av det mänskliga livet och därför inte något som sker utanför våra relationer. Autonomiprincipen, där individen själv ska bestämma, ska inte styra människan utan vad som betecknas som ett relationellt självbestämmande. Ett sådant perspektiv inkluderar också vetskapen om att döden inte bara är en biologisk process utan också existentiell och social.

[ Kultur: Vad längtar den lidande ytterst efter: död eller barmhärtighet? ]

Det är mot den bakgrunden som den palliativa vården är gåva till samhället från den kyrkan. Den sortens vård har bland annat institutionaliserats i hospicerörelsen som startades av den anglikanska sjuksköterskan Cicely Saunders. Den palliativa vård som utförs på hospice ser människan ur ett helhetsperspektiv där också anhöriga är inkluderade. Döden drabbar som bekant också dem som lämnas kvar och i en god palliativ vård görs de delaktiga i livets slutskede.

I den palliativa vården får också Nybergs fråga ett svar. Pappan dog inte av den sista morfindosen, men den hjälpte honom att inte känna smärta sina sista minuter i livet. I den sortens vård finns det alltid mer att göra – nämligen lindra och vårda. Den kanske inte lindrar all smärta men en människa är inte bara sin kropp. Rena och sköna lakan, god mat, goda samtal, kroppslig beröring och kanske en sista cigarett kan medverka till att döden inte längre upplevs som hotande utan snarare ses som en värdig del av livet. Mot den bakgrunden är det självklart att den palliativa vården måste vara likvärdig och välfungerande i hela landet.

[ Elisbeth Sandlund: Tanken på dödshjälp för läkarkåren att tveka ]