När man frågar ekonomer vad som styr människors beteenden brukar svaret kunna låta ungefär så här: Människan handlar i grunden rationellt och i linje med sitt egenintresse. Därför kommer hon också att sträva efter att maximera sin egen vinst och öka sin egen effektivitet för att nå sina mål. Hon jobbar hårdare på sitt jobb, tjänar mer pengar och spenderar de pengarna på saker hon får njutning för.
I den ekvationen är det svårt att få in varför tusentals personer varje sommar, vår, höst och vinter lägger ner hundratusentals timmar på frivilligt engagemang i sina föreningar. I församlingar, i kyrkor, i scouter, i kristna skolgrupper så städas det, serveras det soppa och det leds barnsamlingar. Hålls efter och hålls upp. Allt i ett engagemang som aldrig syns på det egna bankkontot. Ekonomen kanske tänker att det ju inte är så rationellt att vara frivillig. Kanske hade det kunnat göras effektivare om det upphandlades? “Outsourcades”? Gjordes mer “agilt”?
Problemet med den rationellt ekonomiska ekvationen är att den är tungt individualistisk. Den utgår från den enskilde till den grad att den missar omgivningen, sammanhanget och gemenskapen. Att vara engagerad i sin församling är för de flesta inget som görs för egen vinning utan för att bidra till det större. Där arbetet bidrar till att hjälpa den andre, och där mening skapas när man kommer bortom en egna självuppfyllelsen och nyttomaximeringen. Där det frivilliga engagemanget blir en handling som riktas utåt, och uppåt.
Men samhället har effektiviserats. Handlingar som tidigare värderades högt försvinner nu utan ett ljud: kassörskan på Coop har ersatts av en själlös skärm; den helautomatiska gaffeltrucken har tagit över lagerarbetarens arbete; och i hemmet tar små runda robotar över städningen från oss själva. Där det tidigare fanns en heder i att arbeta, att bidra, finns nu bara undvikanden. Flykt från att göra. I stället blir vi allt mer passiva nöjeskonsumenter, förslavade framför våra skärmar.
[ Frida Park: Pinsamt okunnig kritik mot Birgitta Eds prästkrage på Nato-mötet ]
Och i kyrkan? Värderar vi verkligen engagemanget och det praktiska, handfasta arbetet lika högt som det förtjänar, eller dras vid med i samma kalla vind som blåser genom samhället? En kyrka där ingen människa av kött och blod städar, där ingen verklig person tar hand om barn och unga, där ingen sörjer för själar, är det en levande kyrka? Där bullarna köps in via en app för att lite snabbt värms upp i mikrovågsugnen?
Värderar vi verkligen engagemanget och det praktiska, handfasta arbetet lika högt som det förtjänar, eller dras vid med i samma kalla vind som blåser genom samhället?
— Steven Crosson
Ekonomiseringen av samhället har ett pris, och det är oftast människan som i slutänden får betala. Den djupa meningsfullheten och stoltheten som finns i hantverket och i arbetet riskerar att försvinna. Och i en kyrka där det frivilliga engagemanget sakta sjunker undan är en organisation som kommer dö. Men det är också just i kyrkan där frivilligheten, överlåtelsen, också får chans att växa. Där motståndet mot effektiviseringen och jagcentreringen, sker i det lilla. Över varje handbrygd kaffekopp med hembakad kanelbulle. I varje städad toalett.
