Nyligen beslutades i Sydafrika om en lag som innebär att anställning kvoteras efter kön och hudfärg. Landet har under lång tid brottats med sociala och ekonomiska problem som en konsekvens av det tidigare apartheidsystemet och misskötsel under ANC, inte minst under den tidigare presidenten Jacob Zuma.
När den nya lagen träder i kraft är förhoppningen att obalansen i arbetslösheten mellan den vita befolkningen, där arbetslösheten ligger på runt 7 procent, och den svarta befolkningen, där arbetslösheten ligger på runt 40 procent, ska jämnas ut.
Lagen spås emellertid öka den flykt av personer med kapital och kunskap som redan är ett faktum, detta i ett land i akut behov av båda. Lägg därtill de höga vålds- och mordtalen, inte minst på bönder, som ANC inte har förmått hantera, och många förutspår att landet ytterligare kommer att förlora folk som desperat behövs. Sydafrika hade, likt Korea eller Singapore, tidigt behövt prioriterat sitt utbildningsväsende. Det gjorde man inte.
Kvoteringslagen är ett tydligt exempel på hur det ibland vackra målet med mångfald ofta får högst olyckliga resultat. Varje gång kompetens förbises till förmån för externa attribut, såsom kön eller hudfärg, förloras något essentiellt. Så skedde i USA under Jim Crow-lagarna och Sydafrika under apartheid. Där värderades en person utifrån dess hudfärg, inte utifrån dess karaktär. Och samma sak nu. Det är inte mångfald. Det är enfald.
